Den franske nobelpristagaren Anatole Frances ”Gyckelspel” är en roman som mestadels utspelar sig i teatermiljö. Scenen för bokens handling är satt till Paris (teaterkonstens huvudstad) vid det förra sekelskiftet. Bokens huvudperson den fagre aktrisen Félicie har förmågan att väcka det motsatta könets köttsliga begär. En förmåga som hon inte är sen att dra fördelar av. När den unge scenartisten Chevalier plötsligt ges kalla handen tar berättelsen en ny och plötslig vänding: Chevalier begår nämligen självmord när han överges till förmån för en elegant diplomat som på ett bättre sätt motsvarar Félicie societetsideal. Chevalier låter sig dock inte glömmas så lätt, han återvänder nämligen som osalig ande…en ande som ska visa sig sätta käppar i hjulet för Félicie kärleksaffärer.

Inledningsvis tyckte jag faktisk att berättelsen om den pimpinätte Félicie var tilldragande. Trots att bokens huvudpersoner inte introducerades eller presenterades särskilt ingående lyckades France med konststycket att skapa en medkänsla för deras i många stycken utsatta tillvaro. Denna utsatthet påvisas av att artisterna i boken spelar tillsynes inövade roller såväl på som utanför scenen - hela deras tillvaro blir så att säga en charad, inte minst då det gäller känslor. Bokens var alltså utan tvivel lovande inledningsvis (lite som Bulgakovs ”Svart snö” som även den utspelar sig i teatermiljö) men efter den plötsliga vändingen en tredjedel in i boken blev det dock en ända stor soppa av alltihop. Den trovärdighet som med en mästares känsla långsamt byggts upp raserades på bråkdelen av några sidor och detta faktum ledde tyvärr till att berättelsen därefter kändes ointressant. Inte ens det finurliga slutet kunde sedan rädda Gyckelspel från att bli någonting annat än…ett gyckelspel.

Betyg 2