Jag säger det nu så är det sagt: Jag gillar katter, sanningen att säga är jag äckligt trakterad av dessa härliga varelser. Faktum är att det inte finns så mycket som kan bräcka en liten kattunge eller den självständiga och fullvuxne katten i fråga om charm. Men då man som Katrin Jakobsen med hjälp av små ”underfundiga texter” försöker tillskriva de inte ont anande djuren mänskliga känslor mår jag faktiskt, och i likhet med Magnus Uggla, ILLA!

Att kalla författarinnans texter infantila är i sammanhanget smickrande, texterna kan snarast beskrivas som totalt fasansfulla! Den första känsla som infann sig då jag (helt psykiskt oförberedd) började ströbläddra i ”Kattblues” var ett starkt fysiskt illamående. Konceptet att kommentera en bild med tvetydlig text påminner inte så lite om det som Jan Stenmark använder sig av. Skillnaden är bara den att medan Stenmarks kommenterer höjer upplevelserna av bilderna leder Jakobsens dito till att bilderna framstår som löjeväckande. Katrin Jakobsen må vara en känd och mycket anlitad fotograf men någon vidare författare tycks hon inte vara. Nu kanske inte detta är ett måste då man skriver böcker som denna, men ändå - lite mer än det som uppvisas här kräver åtminstone jag. Jag är fullständigt övertygad om att vilken niondeklass som helst, inom loppet av en dubbellektion i svenska, skulle lyckas knåpa ihop roligare och betydligt mer matchade texter till de för all del fina fotografierna än vad Jakobsen lyckats med.

Det hade räckt med fotografierna Katrin, varför gav du dig på att kommentera dem?

Betyg 1