Det var PIERRE CORNEILLE som skrev den s.k. första tragedin ”Le Cid” (1636) i den förekommer ett ofta vanligt tema för de franskklassiska tragedierna: ANTITESEN, kvinnan som kräver hämnd för sin kränkta heder, och mannen som p.g.a. sina känslor står inför valet mellan kärlek och plikt.
På samma vis skildrar JEAN RACINE i tragedin ”Andromake” (1667) hur kvinnan (Hermione) skall hämnas på sin lovade man (Kung Pyrrhus, som hon älskar) som vägrar gifta sig men henne, och bryter därmed sitt löfte. Hermione använder Orestes kärlek till henne, som redskap för sin hämnd, och han dödar Kung Pyrrhus. Ramhandlingen utspelas efter det Trojanska kriget (antikt tema) då Kung Pyrrhus har dödat Hektor och tagit hans maka (Andromake) tillfånga. Men kung Pyrrhus älskar A. och vill gifta sig med henne (svika sitt löfte till Hermione). Då hon vägrar (hon älskar fortf. sin döde Hektor, och känner en plikt att vara honom trogen) hotar han döda hennes son, Astyanax. För skydda sin son går hon med på giftermålet men p.g.a. att hon ”sviker” Hektors minne har hon en plan att ta sitt liv direkt efter bröllopet. Det är ett komplext känslospel och den röda tråden är att alla (d.v.s. människan) är offer för sina egna känslor. Känslorna gör att de inte vet hur de ska handla, de ångrar sig och får lida för sina val, som leder dem själva ofta till döden eller annan undergång. T.ex. ångrar sig Hermione sin hämnd men det är för sent. Hon tar därför sitt liv. Racine visar i språkdräkten att han är hovförfattare, men det finns även influenser från den franska preciositeten (ämnet rör människans hjärta och kvinnan står i centrum). I ”Andromake” är det Hermione som har huvudrollen, det är henne som Racine följer till slutet.