Först sätter jag mig till rätta och börjar läsa denna bok med ett leende på läpparna. Det som föranleder leendet är språket som är något helt nytt. Precis som i Khemiris förra bok så är språket centralt och lever sitt eget liv. Men det som i den förra boken kom att kallas rinkebysvenska har här ersatts av något helt annat, men ändå inte. Det rör sig även här om en svenska som skiljer sig från den korrekta, men här med inslag av franska, av uttryckssätt som är lite högtidliga och charmiga.
Ibland känns det som att det är språket som bär den här boken. Men historien är inte alls ointressant. Det är en historia om Sverige i det sena nittonhundratalet, en historia om en man som möter en kvinna och kommer till Sverige för att dela sitt liv med henne. Det är en historia om konstnärsdrömmar som skrumpnar ihop när de kolliderar med verkligheten. Och samtidigt en historia över hur det känns att aldrig riktigt känna sig som hemma vare sig här eller där.
Formen är mycket intressant. Uppbyggnaden med mejl från faderns barndomsvän till bokens huvudperson som råkar heta som författaren. I mejlen försöker vännen styra sonen att skriva den berättelse om fadern som vännen vill läsa, samtidigt som sonens version av verkligheten är en annan.
Här skildras konflikten mellan strategin att smälta in och försöka bli en svensk, men ändå aldrig riktigt lyckas, och den andra strategin, att betona utanförskapet och förstärka ett negativt beteende som gör att det blir ännu svårare att bli accepterad.
Den här boken innehåller väldigt mycket och det är ett äventyr att läsa den. Leendet försvinner så småningom, i alla fall det permanenta leendet. I stället väcker den frågor, frågor som inte är helt enkla att besvara, och som visar att verkligheten är mer komplicerad än man vill tro. Vilka möjligheter finns att komma in i det svenska samhället för den som har ett långväga ursprung? Och vilken syn på svenskar är det som förs fram här? Och inte heller synen på invandrare är självklar eller okomplicerad. Det är en bok som stimulerar tankeverksamheten.
Jag är ändå lite tveksam till att ge boken högsta betyg. Det känns ibland som om formen blir viktigare än innehållet, och emellanåt blir humorn lite ansträngd. Men samtidigt innehåller boken så mycket att ett lägre betyg skulle kännas snålt. Så det blir en svag femma.