När boken börjar har Sicilianska maffian redan lönnmördat Hamiltons fru Tessie och hans dotter. För att hålla hans tankar borta från sorgen – och för att han är så satans kompetent – gör regeringen honom till ny SÄPO-chef. Boken blir därefter en jämn blandning av Hamilton som gör rent hus med gammal inkompetens i SÄPO-korridorerna, Hamilton som avvecklar sitt sociala liv, Hamilton som reser till Ryssland för att vittna till förmån för sin gode vän Jurij Tjivartsjev samt agerar informationskanal i jakten på en ny lasermannen.
Boken börjar med en känsla av att inledningen saknas. Mordet på Tessie har redan skett och händelsen refereras till som om detta har kommit läsaren till del och att vi nu bara tittar tillbaks lite. En annorlunda berättarteknik som tyvärr inte fungerar. ”I hennes majestäts tjänst” var rörig och splittrad och ”En medborgare…” inte bara fortsätter utan blir värre i detta avseende. Det känns som om det inte finns mer att berätta om Hamilton, men Guillou berättar i alla fall. Därför blir det en salig blandning av olika karaktärer och trådar som egentligen inte passar ihop och jag har inte en aning om vart boken är på väg. Jag vet bara att detta är sista boken i serien och att det därför kommer att sluta på något mer definitivt sätt. Den sämsta boken i serien.
Cool detalj att Kurt Wallandet vid Ystadspolisen utreder mordet på Hamiltons mamma.
Thomas Bolme läser in boken med sin sedvanliga bravur.