jag fastnade aldrig för den här boken. har tidigare bara läst en bok av selma (kejsaren av portugallien) och den var sannerligen mycket bättre än denna bok.
men hur som helst gillar jag det mysiga språket!

Betyg 2

Den här boken känns på ett sätt väldigt trygg. Språket känns tryggt och människosynen känns värmande och vänlig.
Jag förstår nu efteråt, då jag har hunnit tänka igenom vad den stackars Hede fick utstå i skogen då alla hans getter dog, varför han blev galen. Det hade jag nog också blivit.
Ingrid tycker jag är en spännande människa för hon faller mer än Hede faktiskt utanför ramen. Hon är egen och hon kan egentligen inte göra rätt för sig, men alla som möter henne vill göra gott mot henne. Det är rätt så roligt att hon lever på sitt utseende men hon själv lever i sina drömmar och fantasier. Det som andra ser som Ingrid stämmer så dåligt in på det intryck man får av Ingrid som person (tur att vi som läsare får se henne från en annan vinkel).
Ingrid och Hede som ett par är nästan mer än man kan föreställa sig.

Jag gillar hur hela sagan är bunden till sig själv, hur den är så mångsidig men ändå så snäv. Jag tycker också om att den är så avskalad, Selma visar att man inte behöver skriva märkligt och mystiskt för att få med de momenten i texten, om man hittar rätt sätt att uttrycka sig på så kommer det naturligt.

Mycket läsvärd och lättläst.

Betyg 3

allså.. den sög, hårt
det enda jag gillade lite i hela boken va några rader i sista kapitlet typ
"I förskräckelsens rike, i den stora öknen, hade det dock vuxit en blomma, som hade tröstat honom med doft och med fägring. Och nu kände han hur kärleken hade blivit bestående. Den vilda ökenväxten hade låtit sig föra sin in i livets lustgård och slog rot och växte och frodades. Och då han kände detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman."
det va la lite sött dårå ;P

Betyg 1

Hej!
I denna historia blandar Selma Lagerlöf det realistiska med det övernaturliga. Jag kan tycka att hon har lite gemensamt med Shakespeare.
Jag tror också att man kan känna igen Selma Lagerlöfs egen rädsla och sorg för att bli av med sitt älskade hem Mårbacka.

En fin, psykologisk skildring av galenskap, sorg och kärlek.

Betyg 5

En handling som består av så mycket slumpartade händelser att författaren till "Slumpen är ingen tillfällighet" (recenserad på annat håll på boksidan), hade blivit alldeles galen av lycka.
För i den här romanen är det av ödet styrda tillfälligheter som driver denna osannolika historia om galenskap och lika galen romantik framåt.
Likväl sväljer man allt i denna lilla bok! Den är så spännande och så vacker och skriven med en psykologisk insikt som känns helt modern.
Även språket har en modern spänst som får Selmas samtida, August Strindberg, att verka stenålder.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Lagerlöf lyckades sannerligen förvirra mig med denna roman. Jag har ingen aning om vad som är upp eller ner, verkligt eller inbillning. Spännande minst sagt men tja, det krävs nog en eller två omläsningar innan jag fullt ut kan älska den.

Betyg 4

Om man jämför med Gösta Berlings Saga och Jerusalem är en Herrgårdsägen relatativt lättviktig, men även om man jämför med andra svenska verk som skapades under samma tid.

Språket är som alltid säkert och den underbara symbiosen av Realism och Sagor är det ingen brist på. En herrgårdsägen är bra, den är till och med väldigt bra, men det där lilla extra saknas. Historien är fängslande och jag tror den kommer växa in på mig under åren och därför ger jag boken en 4:a istället för en stark 3:a.

Betyg 4

Jag har läst boken En herrgårdssägen skriven av Selma Lagerlöf. Boken utgavs 1889, men den upplaga jag läste skapades år 2005. Jag anser att bokens översiktliga genre är psykologi och romantik.

Boken handlar om Gunnar Hede och en ung flicka som heter Ingrid. Gunnar Hede är en ung student som hellre vill spela fiol istället för läxläsning och han har tron att han en dag ska kunna bli godsherre på familjegården Munkhyttan. Hans vän tar ifrån honom fiolen och vill att han ska börja studera mera. En dag får Hede reda på att Munkhyttan, finner sig i ett kritiskt ekonomiskt läge och därför bestämmer han sig för att försöka hindra försäljning av huset. Han bestämmer sig därför för att köpa massa getter uppe i norra Sverige för att sedan försöka sälja getterna i hembygden i Värmland. Tyvärr går inte planerna som han tänkt sig och mitt ute i den övergivna skogen påbörjas ett snöoväder som gör att att getterna svälter och törstar ihjäl. Vandringen blir därför mycket påfrestande för stackars Hede och när hans fästmö (inte Ingrid) inte vill ha honom längre, går det för långt och Hede blir sinnessjuk tack vare omständigheterna. För att skaffa sig några pengar och för att ha något att göra driver Hede gårdshandel.

När Hede var student i Uppsala träffade han en dag en tjej vid namn Ingrid som var en liten blindförerska som följde med sin blinda morfar och cirkusuppträdena herr och fru Blomberg. Gunnar Hede hade då blivit berörd av Ingrids vackra ögon och leende och Ingrid gillade honom från första stund. När morfadern hade dött, kom Ingrid till en ny familj som bodde i en fattig prästgård. Några år senare räddar Hede en ung flicka från döden, genom att öppna en kista som hon har blivit nedlagd i. Flickan var Ingrid, som Hede hade träffat några år tidigare, men ingen av dom kände igen varandra. Efter räddandet tar Hede med sig Ingrid till hennes ”fosterbostad” men när hon hör föräldrarna säga att det är skönt att dottern är borta vill inte Ingrid vara kvar. Tillslut hamnar Ingrid på Munkhyttan, där hon får bo. Hennes uppdrag blir att göra Hede frisk från sinnessjukdomen. Frågan är om hon lyckas?

Huvudkaraktärerna Ingrid och Gunnar Hede skiljer sig mycket ifrån varandra, men har ändå så mycket gemensamt. Det är Ingrid som gör att Hede blir frisk igen och det är en enastående bragd att göra en sinnessjuk frisk. Från början är Ingrid en ung osjälvisk flicka som inte verkar ha så stort hopp kring livet. Folk betraktar henne som värdelös eftersom hon inte har så stora ”egenskaper” kring cirkusagerande och hennes fosterfamilj försöker göra henne likgiltig som de övriga i familjen, men det funkar tyvärr inte och gör Ingrid besviken än en gång. Hon utvecklas mycket genom bokens gång, från att ha varit en osäker tjej till att få mod att göra det hon känner för och att hon vågar gå sin egna väg. Jag tycker att författarinnan beskriver förändringen på ett mycket bra sätt och man kan känna på sig att tjejen skapar sig ett större självförtroende och en bättre självkänsla i bokens slut. Gunnar Hede är från början en vanlig student, som väljer att spela fiol istället för att ägna sig åt skolstudier. Man märker tidigt i boken att han är väldigt beroende av sin fiol och att han inte kan leva utan den. Viljan av att kunna få ett bra liv i familjehuset Munkhyttan och att jobba för
att komma dit i kombination med inget fiolspelande verkar vara väldigt krävande, i alla fall för Hede. Detta visar sig just i denna berättelse, då han tillslut blir galen. Man märker tydligt skillnaden från icke sjuk till sinnessjuk då hans tankar inte är lika bra formulerade som tidigare, samtidigt som människor runt omkring börjar avsky mannen. Gunnar Hede utvecklas genom berättelsen och i slutet ser man hur han börjar komma ihåg saker som skett, som han hade glömt bort. Han utvecklas till en mer normal person.

Boken Herrgårdssägen är en mycket välskriven och delvis spännande bok. Berättelsen berättas ur tredje person, då man får förklarat vad som händer och sker i romanen utav berättaren. Jag anser att boken är skriven på ett gammaldags sätt eftersom första upplagan skrevs 1889. Men annars är språket relativt korrekt och enkelt, svårigheterna kan däremot uppstå när språket blir lite omodernt. Men det gör bara att läsaren behöver vara mer uppmärksam och läsa tydligare, vilket i vissa fall kan vara bra så att man förstår alla detaljer. Dock minskar det som sagt förståelsen och det gör det komplicerat. Författarinnan använder många ord, som då år 1889 var moderna, vilket isäg inte är så konstigt. Bokens disposition är uppdelad med olika kapitel. Först får man reda på mycket information från Gunnar Hedes perspektiv och längre in i boken övergår synvinkeln till Ingrid. Detta är ett bra sätt att strukturera upp en bok på, men det kan även göra att det blir lite krångligt att hålla koll på vad som händer och vem det är som tänker/säger något.

Jag anser att författarinnan använder både direkt och indirekt tal i dialoger. Dialogerna är inte med talessträck, men det framförs enkelt och tydligt inom den löpande texten tillsammans med de direkt-talande och indirekt-talande dialogerna. Mycket av det som talas, sägs på detta vis: ”Du brukade spela detta på Munkhyttan i vintras, sade hon”. Boken är även uppbyggd på enbart information om vad som händer och hur omgivningarna ser ut. Många miljöbeskrivningar finns med och är relativt målande, alltså beskrivande av landskap. Men mycket av boken fokuserar på det psykiska intresset. Författarinnan är mest dold i denna bok och låter läsaren att komma fram till egna lösningar, vilket jag tycker är ett bra sätt att skriva en bok på, då huvudet får tänka lite mer. Men det förekommer även att författarinnan är allvetande i sitt skrivande. Det verkar som att Selma Lagerlöf har koll på det hon skriver och att hon vet vart det ska hända saker hela tiden.

Handlingen utspelar sig i Värmland, möjligtvis för att Selma Lagerlöf är uppväxt på Mårbacka, en liten by som ligger beläget i Värmland. Jag anser att att boken utspelar sig någon gång i början eller mitten av 1800-talet, detta är dock svårt att avgöra. Jag tycker att författarinnan beskriver samhället väldigt bra, man får en översikt över hur det såg ut i Sverige på denna tid. Att man bodde i olika gårdar, att man tog in fosterbarn och speciellt att man bodde ute på landet är väl det som skiljer sig mest ifrån dagens samhälle. Även de arbeten som fanns då, är inte detsamma som det är i dagsläget - men annars tycker jag att det är en roman som håller sig genom tiden relativt bra. Boken visar en intressant skildring utav en psykisk sjuk person, hur han tänker och hur han upplever världen. Selma Lagerlöf visar däremot inte alla negativa sidor med galningen, men att man märker tydligt att det är många som är rädda för Gunnar Hede. Boken utgavs första gången år 1899 och på denna tiden visste man inte speciellt mycket om psykiska sjukdomar och liknande. Därför är det extra intressant att få se vad en författarinna ansåg på den tiden och vad det var som kunde bota en sinnessjuk på tiden då hon levde.

Budskapet i boken tror jag är att man inte ska ge upp hoppet och sluta tro även hur svårt allting verkar vara. Att Ingrid vill få det bättre och gör allting för att Hede ska komma ifrån sin galenhet är bra. Ett annat exempel på just detta kan även vara när Ingrids fosterföräldrar säger att det är skönt att hon är borta, när Ingrid hör på! Ingrid tappar då hela sitt självförtroende, men tack vare Hede blir allt bättre och de hjälps åt.


Till en början tyckte jag inte att boken var så intressant och var ganska långtråkig. Men ju längre in i boken man kom, ju mer fäst blev man, jag ville veta vad som skulle hända härnäst. Personligen tycker jag att boken var hyfsat bra, inte den bästa bok jag läst, men inte den sämsta heller. Något som jag verkligen gillade med boken är att den strålar av värme och medmänsklighet. Boken är inte bara en psykologisk kärleksroman utan den handlar även om mänskliga relationer och bemötande av de som anses vara lite annorlunda i samhället, dessa två infallsvinklar i boken tycker jag är intressanta och det gör att boken blir lite mer intressant. Jag tycker att författaren lyckas med boken, men jag tycker inte att den håller sig bra ända fram till två-tusentalet. Självklart innehåller den ämnen som fortfarande är intressanta, men jag föredrar hellre nyare böcker med inte så gammaldags språk. För övrigt gillade jag språket väldigt mycket, det fyllde upp bokens sidor väldigt innehållsrikt och informerande vilket jag gillar.

Jag tycker att boken är läsvärd, men jag rekommenderar att läsa flera gånger för att kunna förstå handlingen än bättre, det var lite svårt att hänga med i alla svängar om man läser snabbt igenom. Men tack vare den vackra handlingen och att den faktiskt tar upp ett relativt aktuellt ämne om mänskliga relationer och om sinnessjukhet rekommenderar jag denna bok för de som vill läsa en godkänd klassiker, följa vad en ”vanlig” människa kan göra för att bota en sinnessjuk person. Men över 15 års ålder är nog lagom, för att man ska kunna få en bra läsupplevelse, åldersgränsen sätter jag eftersom orden ibland kan vara svårförståeliga. Annars tycker jag att det är en bok som får en att tänka efter och jag kan ta åt mig budskapet som boken har på ett bra sätt. Efter att ha läst boken kan jag skapa nya perspektiv över det som budskapet tog upp med att man inte ska ge upp, och sluta tro fast allt verkar vara meningslöst! En bra anledning till att läsa boken.

En fin liten berättelse om hur kärleken övervinner allt

Betyg 2