En rolig idé.
Men sen tar det stopp.
"Caipirinha med Döden" är en roman som utger sig för att den skall vara rolig. Jag hittar inte en sekvens som ens får mig att dra på munnen i denna pratiga, knöligt tillyxade intrig. Och just där ligger dens törsta kritiken: storyn är krystad i överkant och ingen karaktär känns det minsta verklig. Jag tappar intresset efter bara ett tiotal sidor (åh, vilken tråkig bakgrundshistoria hon ger oss, den om Erica och Toms första tid tillsammans; jag ryser), och jag förblir likgiltig inför huvudkaraktärernas öde.
Jag har inte läst Ernestam förr och jag gör det nog inte igen. Men kanske kan man hoppas på att hon i sina senare romaner lyckas bättre med intrigbyggandet?