Som vuxenbok är den här helst underbar. Jag har kunnat reflektera mitt eget liv i den och mina relationer.Men jag tror den är svår för barn.

Betyg 4

Sent i november är den nionde och sista boken om mumintrollen, om man inte räknar med bilderböcker där Hur gick det sen? (1952) och Vem ska trösta knyttet? (1960) är mest kända.
Vad som händer är i alla fall att hösten kommer och sex figurer söker sig till muminhuset, men familjen är inte där. Tillsammans försöker Hemulen, homsan Toft, Filifjonkan, Onkelskruttet, Mymlan och Snusmumriken leva som vanligt och lösa sina problem.
Jag gillar dialogerna som uppstår mellan alla de här olika typerna. De har väldigt olika viljor, och även om de pratar med varandra så känns det som att de bara lyssnar på sig själva.
Jag gillade alla småsaker som dök upp som att Onkelskruttet tror att alla smygfestar bakom ryggen på honom, Mymlan luktar tydligen pepparmynta och märket på Snusmumrikens munharmonika är Harmonion två.
Bilderna är fantastiska som vanligt, men jag tyckte ändå att Mymlans utseende förändrats en aning, nu såg hon nästan ut som en tonårs-Pebbles...

Det här räknas som en av de muminböckerna som riktar sig mot en vuxnare publik, men den går inte att jämföra med Pappan och havet som jag aldrig skulle kunna kalla för barnbok.

Betyg 4

En bok som passar vuxna lika väl som barn. Den handlar om Mumindalen och några av dess underliga individer, men har en djupare dimension som handlar om ensamhet, längtan och saknad efter något obestämt... Underbar.

Betyg 3

Det är roligt att följa alla de här personerna och deras längtan, självupptagenhet och försök att leva samman.Bäst tycker jag det är när Filifjonkan försöker putsa fönster hemma hos sig.
Man känner nästan höstkölden och melankolin som det stängda muminhuset utstrålar. En bok som är speciell, annorlunda och väldigt bra.

Betyg 4

Ett sällskap bestående av en homsa, en hemul och en filifjonka anländer till Muminhuset, men ingen är hemma. Dörren är dessutom olåst. Snart anländer också Snusmumriken (som glömt några takter till en visa), en mymla samt en äldre figur som först inte vill presentera sig. Ingen verkar trivas med varandra. Och alla väntar de på att Mumintrollets familj ska komma tillbaka. Mycket mer än så händer inte. Större delen av sidorna ägnas åt en massa tjafs de medverkande emellan. Den tråkigaste boken i serien om Mumindalens invånare.

Betyg 1

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Muminfamiljens hus har stått tomt sedan den dag i augusti då familjen flyttade till en fyr. Ingen av deras grannar tycks känna till vad som har hänt. Så en novemberdag anländer plötsligt en skara individer till huset. Alla hoppas de att få träffa de som bor där – i synnerhet då Mumintrollens mamma. Den första som kommer dit är en hemul. Det är varken den hemul som samlade frimärken och kryptogamer i två av Toves tidigare böcker eller den frisksportare som medverkade i Trollvinter. Nej, den här Hemulen har en båt som han aldrig någonsin sjösatt – och i den båten bor i sin tur en homsa, som Hemulen ännu inte har någon vetskap om. Hans motiv att anlända till Mumindalen är att vila upp sig och bli ompysslad. Men nu finns ingen där. Under bokens gång får vi reda på en del om Hemulens egenskaper. Han är en själ som älskar ordning och vill därför vara som en ersättare till Mumintrollets pappa när han inte är där.

Nästa person som anländer är just Homsan som bott i Hemulens båt. Han har länge fantiserat fram Mumindalen med dess invånare, men nu har bilden blivit suddigare och suddigare. Men nu finns ingen i huset. Ingen mer än Hemulen, som snart utnyttjar Homsan som hans hjälpreda. När han inte hjälper Hemulen med att sköta trädgården sitter han försjunken i en bok om utdöda djur och där han fastnar särskilt för en nummulit. Han vet inte alls vad det är för slags djur. Men ganska snart har det blivit till ett stort odjur med vassa tänder – och där detta härjar utanför Muminfamiljens hus. En kväll i samband med att sällskapet håller fest stryker sig djuret längs med husets väggar. Homsan har i sin tur skapat en bild av Mumintrollets mamma som den mest perfekte av alla och gillar därför inte att få bilden raserad när Mymlan berättar om att hon ibland kunde bli arg och med det måste avreagera sig i ett fult område bakom huset.

Person nummer tre som anländer är Filifjonkan. Efter en olycka med en fönstertvätt beslutar hon sig för att hälsa på hos Muminfamiljen. Där kan hon vila upp sig. Hon har dessutom en gammal vas med sig. Den ska bli till en present åt Mumintrollets mamma. Men även där möts hon av ett tomt hus. Filifjonkan känner sig inte det minsta lugn. Tvärtom blir hon rädd för småkryp i familjens klädskåp och stänger med det in sig i köket. Hon tar med det på sig en roll som ersättare till Mumintrollets mamma när hon inte är där.

Även Mymlan anländer till Mumindalen i hopp om att få träffa sin lillasyster My. Men hon är inte där. Till skillnad från de tidigare tre nämnda figurerna är Mymlan någon som mest förekommer i bakgrunden. I den här boken ser hon dessutom annorlunda ut jämfört med hur hon sett ut i tidigare berättelser. Hon liknar mer en figur från Familjen Flinta än som en storasyster åt Lilla My.

Snusmumriken är egentligen den som inleder boken genom att vandra söderut. Men då han glömt ett par takter till en visa om regn i Mumindalen måste han omedelbart återvända. Men han aktar sig för att flytta in i Muminhuset. Hellre ligger han ute och fryser i tält än är med om onödiga diskussioner. Nu trodde ni att alla var på plats. Men så är det inte. Rätt som det är kommer det en äldre figur till Muminhuset. Till en början vill han inte presentera sig. Men snart får de veta att han är Onkelskruttet.

Onkelskruttet har tidigare inte förekommit i någon av Toves berättelser. Men trots sin höga ålder verkar det vara ordentligt med liv i honom. Däremot tycks det vara si och så med hans minne. Men en sak är han säker på och det är att folk festar bakom ryggen på honom. Han har hört talas om att det finns en förfader i familjens kakelugn. Men när han ser sin egen spegelbild i klädskåpets speglar, så tror han genast att det är förfadern som flyttat på sig.

Ingen tycks egentligen trivas med de andras närvaro och därför uppstår dessa diskussioner som Snusmumriken flyr undan. Den här boken är fattig på händelser. Det som istället håller den vid liv är just tjafset de medverkande emellan – något som mycket väl kan roa en publik som för länge sedan lämnat barnstadiet, men knappast den som ännu är ett barn. Jag saknar Muminfamiljens medverkan och upplever deras frånvaro något som om författaren tycks ha tröttnat både på dem och på huset där de en gång bodde.

Betyg 2