Boken har en lugn inledning. Mumintrollets mamma täljer en barkbåt åt sin son, som genast ska prova den i den pott med vatten som finns i närheten av huset. Helt plötsligt avbryts detta lugn av att sot dimper ner från himlen. Det är det eldsprutande berget som åter fått ett utbrott. Men det är bara början. Katastrofen ökas genast av att Mumindalen plötsligt svämmar över. Alla måste omedelbart klättra upp på sina tak för att inte drunkna. En teater glider plötsligt iväg och närmar sig Muminhuset. Det blir familjens stora räddning. Men också räddningen för Lilla My och hennes syster, en homsa och en misa. Och här kommer det genast in två nya karaktärer, var och en med sina egenskaper och där jag personligen tycker att homsans är de mest intressanta. Han kan visa känslor, vilket han gör när han med ett svärd skär hål i en teaterkuliss, men är desto mer likgiltig mot hur andra känner det.
Mumintrollets familj tror först att teatern är en del av ett hem som flutit bort och börjar genast undersöka om det är någon som bor där. Men de finner ingen. Däremot så hörs underliga ljud, vilka snart visar sig komma från en teaterråtta vid namn Emma. Hon försöker förklara för sällskapet vad det är för en plats de tagit som sin så kallade bostad.
En kväll får Mumintrollet och Snorkfröken för sig att de ska sova i ett träd. Mumintrollets pappa har på något vis ankrat fast teatern så att barnen kan komma tillbaka dit när helst de vill och känner för. Men teaterråttan Emma lossar förtöjningen och snart börjar teatern glida ut på vattnet igen. Mumintrollet och Snorkfröken försöker ta sig vidare genom att klättra i träd och kommer så småningom till en torr plätt. Alldeles i närheten finns Snusmumriken som väntar på att hämnas. Och här får vi genast veta att hattifnattar är varelser som kommer upp ur frön och att dessa måste sås natten mot midsommar för att ge full effekt. Snusmumriken sår hela parken full av dessa elektriska varelser, vilka genast börjar få en parkvakt att lysa som om den vore elektrisk. Under tiden plockar Snusmumriken bort alla förbudsskyltar.
Mumintrollet och Snorkfröken träffar en filifjonka som åter igen måste vara ensam på midsommarafton, eftersom de släktingar hon har bjudit inte vill komma. Men en midsommarbrasa bör vara på sin plats och man hittar virke i form av de anslag som Snusmumriken rivit ner. En hemul ser detta och sätter de tre i arrest.
Här ser vi att Tove Jansson ändrat lite på hemulers sätt att vara. Från att ha varit samlare som inte kan släppa blicken från sitt intresse har de nu blivit älskare av lag, ordning och förbud. Under tiden som detta sker börjar Mumintrollets pappa skriva ett skådespel. Man trycker upp affischer som sprids över hela området. Och en av dessa når den hemul som vaktar sina nya fångar. Men Mumintrollet och de andra fångarna är listiga. De lyckas få den stränge hemulen att besöka skådespelet och sätta dess överdrivet snälla kusin att vaka över dem. Men ganska snart är de alla tre på fri fot och kan även de titta på skådespelet.
En annan affisch hamnar på taket till Filifjonkans hus, där nu Snusmumriken måste mot sin vilja ta hand om 24 barn. Ganska snart är även de vid platsen för skådespelet och historien kan snart nå sitt slut.
I tidigare böcker har vi mött både Snorken och Sniff. Dessa är inte med här. Istället är det Lilla My och hennes syster som fått detta utrymme. Det är en omväxlande berättelse, som egentligen bara har ett tråkigt inslag och det är när Mumintrollets pappa ska förklara vad hans skådespel går ut på. Det är omöjligt att hålla reda på vem som är släkt med vem i detta.