Efter tolvtusen år är det första rymdimperiet på väg att falla sönder. Psykohistorien påvisar att efter detta väntar trettiotusen år av krig, barbari och mänskligt lidande.
Psykohistorien är en vetenskapsgren som på statistisk väg kan förutse mänsklighetens framtid. Och genom att korrigera vissa detaljer i nutid, kan man manipulera framtiden.
Detta är psykohistoriens fader, Hari Seldons, syfte när han skapar Planen.

I universums periferi grundar han Stiftelsen. Hundratusen vetenskapsmän med familjer utgör grunden till det som, enligt Seldonplanen, oundvikligen kommer att leda till vintergatans andra imperium – tjugoniotusen år tidigare än beräknat.
Vilket leder till tjugoniotusen år mindre krig, barbari och mänskligt lidande.


Stiftelsetrilogin är en mäktig framtidssaga som utspelar sig om femtiotusen år. Mänskligheten har spridit sig ut över hela vintergatan och bebor nu etthundratjugomiljoner planeter.
Ingen mins längre var mänsklighetens ursprungsplanet ligger.

I sin helhet är Stiftelsetrilogin fantastisk. Tankarna bakom böckerna är hisnande och spännande. Denna sida hos Asimov gör honom ojämförlig i genren SF. Trilogin är en hyllad klassiker och det är förståeligt.
En annan sida av Asimov är hans hyperinvecklade intriger. Något som stundvis kan hissna och kittla lika mycket som de storslagna visionerna. Men då och då kan de bli så komplicerade att de bara blir fåniga. Och då vänds de plötsligt till en nackdel.
Händelseförloppen vrids ett par varv för mycket och känns då mer som en av Agatha Christies sämre intriger.

Isaac Asimovs styrka är inte personskildringarna. En naturlig följd av att individen sällan är viktigare än historien i Asimovs böcker.
Framförallt i Stiftelsetrilogin - där historien sträcker sig över flera hundra år, i otaliga generationer – blir personskildringarna knaphänta. Och när han försöker sig på mer detaljerade och levande porträtt blir det bara klichéartade och irriterande avbrott i den drivna och spännande historien.

Något som är intressant att belysa är vad som inspirerat Asimov när han skrev trilogin, och vad han gett inspiration till.
Uttalat är att han som inspiration hade romarrikets uppgång och fall. Hur världens mäktigaste imperium börjar falla samman flera hundra år före dess egentliga sammanbrott. Hur korrumperade och småaktiga kejsare ersätter varandra på löpande band medan nya imperium börjar banka på rikets portar.
Sedan är det intressant att läsa in i historien om hur etthundratusen, av högre syften utvalda, högintellektuella förflyttas till ett helt nytt land i imperiets utkant för skapa sin egen tillvaro. När böckerna skrevs hade detta för inte så länge sedan skett med Isaac Asimovs eget folk – judarna. Israel bildades och kämpar för sin överlevnad. Vem vet? Det kanske finns en Plan. Och om ettusen år…
En annan referens är att Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”, är en parodi på och en hyllning av ”Stiftelsetrilogin”.

Isaac Asimov är mästare på mäktiga visioner och har skrivit en tankehisnande trilogi. Dock har han sina brister som gör att jag inte kan höja böckerna till de högsta skyarna.

Betyg 4

intressant framtidsaga, men jag vill ha lite mer personskildringar och levande människor.....

Betyg 3

En av de bästa böcker som skrivits! Riktigt bra och jag säger som översättaren Lundvall "Jag avundas den som har nöjet att läsa den för första gången".

Betyg 5

Hela Stiftelsetrilogin får helt klart en femma. Hela det här framtida samhället som Asimov byggt upp är nogrannt utmejslad och så trovärdig att man inte tänker särsklit mycket på det.

Alltsammans - planen, mänskligheten, psykologin, Vintergatan - fångade mitt intresse på en gång, kanske inte på grund av att någonting var spännande, men på grund av hur förbannat smart allt sitter ihop.

Betyg 5

Sam J Lundwall har inte haft många rätt om vad som är bra S/F, Asimov verkar han gilla dock, men tycker man som han att som exempelvis att Arkadij och Boris Strugatskij är bra böcker ja då börjar man ju fundera.

Läs Stiftelsen och Jorden med Asimov, gör det bara...

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En samlingsvolym bestående av Stiftelsen, Stiftelsen och imperiet samt Den segrande stiftelsen.

Trilogin handlar om hur Imperiet håller på att upplösas och för att förkorta den tid av barbari som kommer att följa innan ett nytt imperium skapats så bildas två stiftelser "i varsin ände av universum". Först får vi följa den ena stiftelsens utveckling, men allt eftersom får vi veta mer och mer om även den andra stiftelsen och den maktkamp som uppstår mellan de två.

Trilogin är ett bra exempel på "Sense of Wonder", d.v.s en känsla av att berättelsen är sann - eller åtminstone kommer att bli sann (eftersom den ju utspelar sig i framtiden) - och tveklöst värd högsta betyg.

Betyg 5

Fantastiskt framåttänkande skildringar, riktigt lysande när det kommer till att tänka, men han är inte speciellt bra på att skriva... Men man får ta det för vad det är, en fantastisk framtidsvision, titta inte på karaktärer och dialoger utan försök lägga focus på teknik och ideér för att få behållning av böckerna.

Betyg 4

Det var länge sedan jag läste böckerna i den här trilogin, men jag minns att jag aldrig trodde att jag skulle ta mig igenom dom, särskilt inte som de var samlade i en enda tjock pocketversion. Min notoriskt usla förmåga att läsa böcker skulle bli ett enormt hinder, tänkte jag. Men på något sätt tog jag mig igenom alla tre böckerna utan att tycka att de var tråkiga. De var bra skrivna och faktiskt tämligen spännande. Nuförtiden är jag bättre på att läsa böcker, men om en bok (eller i det här fallet tre) kunde fånga min uppmärksamhet tillräckligt mycket för att jag då skulle kunna läsa ut dom så måste den ha varit väldigt bra. Jag är glad att jag chansade och köpte den här samlingsboken, men dessvärre har jag ännu inte tagit mig tid till att läsa de Stiftelsen-böcker som ligger utanför den.

Betyg 4