Mulan är besegrad. Plötsligt lägger han ner alla försök att hitta den andra stiftelsen och några år senare dör han en naturlig död när hans muterade kropp inte klarar av att hålla kvar vid livet.
Allt återgår till det normala. Stiftelsen tar tillbaks sitt självbestämmande och börjar expandera igen. Planen går vidare mot sitt slutmål där Stiftelsen ska skapa det andra vintergatsimperiet. Men kan det vara så? Kan Planen fortfarande vara intakt när så mycket har hänt som förändrat den? Kan det bara vara så enkelt att allt återgår till det normala?
På den andra stiftelsen är de desperat medvetna om problemet. Första stiftelsen känner nu till deras existens, något som i grunden hotar Planen. För detta påverkar första stiftelsens handlande. När de vet att andra stiftelsen kan gå in när något hotar, så försöker dom inte lösa sina problem själv – vilket är förutsättningen för att allt ska fungera.
På något sätt måste mänskligheten glömma existensen av andra stiftelsen, så att Planen kan börja fungera igen.
Den sista av de tre böckerna är den mest invecklade. Och också den mest detaljerade. Där den första boken kändes mäktig och fundamental i sin överblick över mänskligheten, känns den sista boken som en intrigorgie mellan några få hyperintelligenta personer.
”Den segrande stiftelsen” har en helt annan drivkraft och mening än de båda föregående böckerna. På ett sätt är det bra, då det som drev de första böckerna inte hade hållit för en bok till. Men samtidigt håller den nya inriktningen inte samma unika kvalité, vilket ger trilogin en dalande känsla.
Boken slutar också i ett kontinuum. Det andra vintergatsimperiet har ännu inte skapats. Den känsla av avslutning som man vill ha från en avslutande bok i en trilogi infinner sig inte. Kanske är det också därför som Isaac Asimov något decennium senare skriver en fortsättning.