Den fjärde Seldonkrisen går ut på att resterna av det döende imperiet vänder sitt ännu mäktiga maskineri mot den ännu obetydliga Stiftelsen, för att förinta ett uppåtgående och växande hot. Men med över 95 procents säkerhet kommer Stiftelsen oundvikligen att vinna kampen och gå vidare, än stakare.

Det mönster som var drivkraften i första boken, inleder även den andra boken. En Plan och en Stiftelse som oundvikligen måste växa och bli större, för så är det obevekligen uträknat.
Men så kan det inte fortsätta om det ska vara en intressant berättelse. En spännande historia kan inte ånga på i ytterligare 800 år utan att någon oväntad vändning inträffar. Och mycket riktigt. I andra boken kommer den.

Psykohistorien går ut på att statistiskt räkna ut vad en grupp människor, på minst en planets befolkning, med största sannolikhet kommer att göra under vissa förutsättningar.
Men vad händer om förutsättningarna förändras? Om en faktor förs in som aldrig förr inträffat i mänsklighetens historia, och därför inte har tagits med i några beräkningar.
När Hari Seldon gjorde upp planen 200 år tidigare hade han inte räknat med Mulan, mutanten med den övermänskliga förmågan att styra folks känslor.

Stiftelsen och imperiet är en bra uppföljare. Självfallet är det inte intressant att se ett förutbestämt skeende pågå i 1000 år. Så därför blir det både förvirrande och spännande när helt nya riktlinjer dras upp i andra boken. Allt vänds upp och ner.
Mulan hotar att krossa Stiftelsen och att på bara några år ta herraväldet över hela Vintergatan. Dock finns det en anteckning, flera hundra år gammal, som kan ha betydelse. Hari Seldon pratade om en andra stiftelse. Som skulle finnas belägen i vintergatans andra ände. Dom lär ha haft som uppgift att se till att Planen fortgår som planerat, och rycka ut när den hotas.

Betyg 4

I uppföljaren till "Stiftelsen" börjar de allvarligare problemen komma, de med större betydelse. Först imperiets inblandning och sedan Seldons missräkning.
Historien fortsätter att öppna sina hemligheter - som karaktärerna kommer på långt innan jag själv - och jag tycker om hur Asimov ser till att absolut ingenting i hans trilogi ska vara förutsägbart.

Betyg 5

Den andra boken i Stiftelse-trilogin. Medan den första boken är uppbyggd av noveller så består den här boken av en mer sammanhängande berättelse om en kritisk period. Spännande och nästan thrilleraktig.

Betyg 5