Planen påbörjas och hundratusen vetenskapsmän med familjer reser till planeten Terminus i vintergatans utkant. Deras uppdrag är att grunda Stiftelsen, vars syfte är att sammanställa allt mänskligt vetande i en enorm encyklopedi.
Efter några decennium hotas deras existens av de omgivande planeternas äregiriga hunger efter deras vetenskapliga kunnande. Stiftelsen ställs inför den första Seldonkrisen. På grund av de förutsättningar som Planen förutsett och förberett är det med 97,9 procent sannolikt att Stiftelsen oundvikligen kommer att klara sig förbi krisen, och därmed växa. Det blir så och en stärkt Stiftelse går vidare mot nästa kris åttio år senare.
Första boken slutar efter tvåhundra år och tre Seldonkriser. Det är självklart att boken inte kan stå för sig själv och man måste genast kasta sig över tvåan för att se hur det går.
Drivkraften i boken är att följa Planen och fascineras av alla maktkamper och smarta vändningar.
Och ovanpå flyter alla fantastiska världsvisioner som Asimov fabulerat fram. Exempelvis det gamla imperiets huvudplanet, Trantor, som är bebyggd till varje kvadratmeter och bebos av 40 miljarder imperieadministratörer som övervakar samtliga 120 miljarder bebodda planeter i vintergatan.
Första boken är ett rejält avstamp och känns bättre än de efterföljande böckerna då denna utlovar allt och överlämnar till efterföljarna att leva upp till löftena.