I en avlägsen framtid irrar en vilsen elektrisk munk runt på sin fåle. Hans användningsområde är tron. Tyvärr har det blivit något fel i mekanismen vilket gör att han sällan kan tro på något mer än fem minuter. Som av en tillfällighet finner han en dörr till vår värld. Förutom den djupt troende munken stiftar läsaren bekantskap med ett spöke, en självupptagen detektiv och en soffa som sätter sig på tvären.

Att "Liftarens guide till galaxen" är en satir på Isaac Asimovs "Stiftelsen" känner nog de flesta till. Denna berättelse har många likheter med Asimovs andra böcker, speciellt hans fantastiska deckare i SF miljö, men boken driver med allvaret i dessa. Terry Pratchett är en författare som i sin tur inspirerats av Douglas Adams. Skillnaden tycker jag är att Pratchett svamlar mindre. Han har utvecklat den komiska genren till fulländning. Adams kanske var först, men han är inte bäst. Denna deckare är rörig och innehåller totalt ointressanta personporträtt. Efter läsningen har jag helt glömt vad personerna hette och deras egenskaper. Kvar blir en magnifik bild av en snurrande soffa. Men en soffa räcker inte för ett högt betyg. Boken får en tvåa.

Betyg 2

en intressant deckare som är mörkare än Liftarens Guide till galaxen.

Betyg 4

Boken är konstig, precis som Liftarens guide till galaxen. I början verkade allt helt osammanhängande, men på slutet föll allt på plats.
(även om det löstes på Dirk Gently's lite speciella sätt).

Betyg 4

Fantastiskt rolig bok av författaren till Liftarens guide till Galaxen. Inga rymdresor och underliga varelser, men definitivt en science fiction. Klurig, knepig och med underbara förvecklingar. Och naturligtvis - som med alla Douglas Adams böcker - hysteriskt rolig. I mitt tycke det bästa han skrivit.

Betyg 5