Nässlorna blomma är en lite äldre ganska intressant och gripande bok.
Ibland kan den skifta lite fort och oförståeligt men i det hela är den bra och intressant. Man behöver lite tålamod för att läsa den men ger man den tid så är den läsvärd.

Gripande och intressant om Martin, lite självbiografiskt. Imponerande av Harry Martinsson, för det här är en av de absolut bästa svenska böckerna jag läst.

Betyg 4

Ju längre fram jag kom i boken, desto svårare hade jag att ta mig till den. Den började intressant, egentligen som vilken annan sorglig uppväxtskildring, men mot slutet blev den bara förvirrande.

Martin växer upp under känslokalla förhållanden, där ingen bryr sig om honom. Efter sina föräldrars död skickas han från ett helvetiskt socken till ett än värre. Under sin uppväxt hade han bara två personer som faktiskt brydde sig om honom: hans syster Inez och fröken Tyra. Fast båda dör och lämnar honom ensam till sitt öde; ensamheten blir inte större än så.

Ur ett historiskt perspektiv visade "Nässlorna blomma" en sida av Sverige som jag aldrig vetat så mycket om - sockenbarn. Att sockenbarn skulle vara synonymt för slav hade jag ingen aning om. Vad som är värre är att det i det här fallet handlar om barn som tvingas att slita utan att få något för det. Kanske en god tanke bakom det hela, att ge ett hem för föräldralösa barn. Men det blir på barnets bekostnad eftersom majoriteten av de Martin kom till ansåg att blod var tjockare än vatten, och för att slippa bry sig om vattnet så tvingar de det ut att arbeta.

Inte någon vidare läsupplevelse, speciellt framåt slutet. En Dickens bok om Twist eller Copperfield ger en mer än denna.

Betyg 2

En självbiografisk roman av en diktare, vilket märks på språket och de metaforer Martinson använder. Och också på hur han lyckas förändra sin huvudperson Martins språk och uttryckssätt allt eftersom denne blir äldre och får allt bittrare erfarenheter av livet; blir allt mer vingklippt av också sitt eget självmedlidande. Förnedrad till kropp och själ av andra piskar han sig också själv till underkastelse

Betyg 4

En rätt så sorglig bok som utspelar sig i Blekinge för 100 år sedan. Martin blir ut ackorderad och får flytta runt bland olika bönder i kommunen. Hans uppväxt är svår och han får inte möta någon kärlek utan bara håra ord och hårt arbete. Martin befinner sig längst ned på samhällets botten och är övergiven av alla. Boken är ok men stundtals lite träig

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Nässlorna blomma, Harry Martinson 1935. Albert Bonniers boktryckeri 1974

”Nedsjunken på knä i en ännu osmält driva bad Martin till Gud. Förlåt mig Gud fader i himmelen. Men jag längtar så mycket härifrån och har det så svårt. Fader vår som är i himmelen -”

När Harry Martinsons självbiografi kom ut 1935 hade det gått 24 år sedan han och hans syskon auktionerades ut till lägstbjudande. Martin som Harry kallas i romanen var då 7 år, han hade på kort tid förlorat sin far och sin kära syster och slutligen sin mor som tog beslutet att fara till Kalifornien.

Martins barndom fick ett abrupt uppvaknande, från att växt upp i en stor familj i en stor jägmästarvilla som fadern köpt mot bättre vetande ”påverkad av dålig konjak ”. På nedre botten fanns också hans lanthandel som med tiden fick konkurrens av en bod som låg bättre till. Det blev konkurs och familjen flyttade till ett enklare boende, vid ett stenhuggeri.

Efter att Martin och hans syskon på olika håll blivit utauktionerade till minstbjudande tog han sin tygpåse och vandrade till sitt första ställe Vilnäs, som skulle bli ett av flera, och som han förstod långt senare var det bästa, men som han inte förstod då som liten och förskräckt 7 - åring. För fem kronor från kommunen skulle Vilnäsfolket uppfostra och hålla honom med mat, kläder, skola och syssla, tills nästa årsstämma då ett nytt bud skulle läggas. På alla ställen fick han jobba hårt, värst var det på det sista stället, att jobba hårt var en sak, svårare var den kärlekslöshet han mötte. I desperation tog Martin till att skära sig i handleden för att någon skulle se honom, bry sig om honom. Skolan blev hans andningshål, för där glänste han, ibland till förtret för sina klasskamrater. Läraren Stav blev för Martin en paus i det hårda livet, problemet var att läraren var för snäll, när Martin blev ombedd att ta ledigt för att arbeta på gården blev det alltid beviljat. En dag blir det för mycket för gossen så han rymmer och hamnar nu på ett ålderdomshem, kanske på ett vis det lugnaste stället, ett lyssnandets tid.

Vad jag känner för denna lille gosse som är helt uttorkad på kärlek, så när han kommer i närheten av omtanke kan han inte riktigt hantera den. Han utvecklar ett förakt för sig själv, tar på sig en självömkan och han hatar det flin han lägger sig till med.

Jag är mycket imponerad av Harry Martinsons språk, det är ett sjungande språk, en gammalsvenska, det känns glatt och välkomnande trots att det måste vara svåra minnen. Kan det vara ett sätt att hålla distans, att se på det utifrån, men samtidigt har han en närvaro i tiden och i Martins tankar. Det är inget missbruk av ord, beskrivningen av natur och miljöer blir aldrig överdrivna, tvärtom så precisa. Människoporträtten är både ömsinta och ibland komiska. Martinson svartmålar ingen, istället verkar det som om han försöker förstå de människor som levde i sin tid, vara rättvis. Så trots det svåra är det inte enbart en tung läsning, Martin har en överlevnadsvilja som är så stark, han klubbas många gånger och han reser sig igen. Det visar också på att hur svårt det än kan vara så om det finns ett, om än så litet andningshål så kan det vara räddningen, i Martins fall var det skolan där han fick vara sig själv och som det visade sig hade så lätt för rättskrivning, där fick han vara” kung av tje - ljudet och prins av äng -ljudet.” Som det visade sig sedan att han hade nytta av.

Betyg 4