I normala fall förmodar jag att den fjärde och sista boken i en krönika följer de föregående i stil och sammanhang, men så är inte fallet med Då tystnar sången. För till skillnad mot de tre föregående böckerna är detta närmast en metaroman, där Widding skickligt blandar ihop korten för läsaren. Följaktligen är han själv med i denna berättelse och ändå inte. Stilistiskt är detta ett lysande grepp, och när jag hade läst färdigt boken var det mycket som krävde närmare eftertanke. Den processen är jag inte klar med än.

Detta borde kanske varit en fullpoängare, men språkligt håller den kanske inte måttet fullt ut. Men som historieberättare håller Widding mycket hög klass, och därför ger jag den en fyra. Fast en stark.

Betyg 4