Boken handlar om ett gäng tjejer får förorten och deras liv. Den börjar med när de var små och avslutas med ett kort samandrag från deras vuxna värld. Det är en rappt skriven bok, som nästan saknar handlign. Det är budskapet som är det viktiga.
Dessa tjejer tycker att det är allmänt jobbigt att växa upp i förorten och att de inte alls kan känna den mångkulturella plats de lever i. De slåss med de vanliga tonårsbekymmren med att man skall platsa i rätt gäng och allt skall vara så perfekt, om ändå bara på utsidan.

Jag gillar den inte så mycket. Men det är bara för att det blir lite mycke av allt. Är man på ett humör när man vill tänka mycket själv så läs boken! Men vill man ha det mer serverat så strunta i det!

Betyg 3

Stilen påminner mig om Ett ufo gör entré (Jonas Gardell) och Stenhjärta (Ingrid Olsson), vilket inte är positivt. Gardell är förståss bra, men Olsson och den här boken känns så intetsägande och meningslös.

svag tvåa

Betyg 2

En träffsäker (känns det som) uppväxtskildring från någon stockholmsförorts miljonprogram. Jag tror på Andersson, så här kan det ha varit.
Det blir lätt att man jämför med Alakoskis "Svinalängorna" och då har denna roman lite mer att leva upp till. Ändå - mycket bra.

Betyg 4

Boken var så seg att det hade varit enklare att simma i sirap.
Det som gör att den är mindre läsvärd är för att det är mest dialoger, ingen känsla, inga intryck. Utan bara reflektioner om hur dåligt livet var i förorten på 70-talet. Men gud. Ta lite Prozac, gå till psykologen och skriv ingen bok om hur dåligt du mår. Känns lite som Lena Andersson inte riktigt ville att folk skulle läsa raderna utan bara innehållet emellan. Well. It sux. Spare some valuable time and don't read this shit.

Betyg 1

Det är svårt att ge betyg på någon jag läste för tio år sedan. Men jag minns att jag inte gillade boken, att den var otillräckligt skriven men så pass okej at jag ändå läste ut den.

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Efter att ha läst "Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek" väcktes mitt intresse för Lena Andersson och nästa bok på tur blev denna, "Var det bra så?" - en roman om förorten. Och jag måste säga det var ett tag sedan jag läste en sådan hjärtskärande skildring.

"Var det bra så?" skildrar flera barns uppväxt i Stensby - en fiktiv förort någonstans i Sverige, där man samlat fattiga och invandrare att leva skilda från en omvärld där förutsättningarna existerar. Vi läser om våld, rasism, klasshat, självhat, apati, frustration och hopplöshet hos dessa människor, medan övriga samhället försöker skyla verkligheten med hur fint och mångkulturellt och berikande det är att bo i Stensby (så länge man själv inte bor där det vill säga).

Syftet var kanske till en början god - att skapa en "mångkulturell", heterogen miljö, där man kunde lära sig av varandra och nå förståelsen att vi alla bara är människor och acceptera varandra för de vi är. Problemet var dock att förutsättningarna för människorna i förorterna inte var de samma som för resten av befolkningen. Som Stefan Jarl beskrivit i" Godheten" leder ökade klyftor till en ökad våldsbrottslighet, vilken är ständigt närvarande i boken. När du inte kan få grundläggande behov uppfyllda uppstår helt enkelt en desperation som kan leda till vad som helst.

Men kanske mest hjärtskärande är ändå självhatet. Hatet över sitt ursprung och hatet över sin fattigdom. Det hela resulterar i att ständigt trampa på andra i ett försök att framstå som bättre (läs: mest "svensk"). Det var som att invandringen skapade ett identitetssökande bland etniska svenskar, vars sökresultat skulle användas för att befästa sin makt över invandrare. Och för att då bli accepterad blir invandrare tvungna att försvenska sig själva - genom att vara som sökresultatet för en etnisk svensk, inte som den man kanske är. Ändå slänger vi hela tiden ut fasen "alla är vi lika värda", men liksom i boken är det bara något som sägs för att verka politiskt korrekt, när man i nästa mening talar om vi och dem.

Den ständigt närvarande hopplösheten är lika jobbig att ta sig igenom; Lena får höra att hon inte kan bli vad hon vill, lärare gör inget när elever blir misshandlade, Lenas mamma slutar rösta för att det inte hjälpt henne ändå, alla känner någon som blivit mördad, etc. Jag bodde själv i förorten när jag var liten, men jag hade turen att komma därifrån. Jag fick då ha mina drömmar som andra stöttade. Jag fick möjligheter att göra vad jag ville. Jag var förunnad. Och det gör mig så ont att veta att bara några kilometer från där jag bor finns ett annat Stensby och att jag kunde vuxit upp där istället och hela mitt liv hade sett annorlunda ut.

"Var det bra så?" är tyvärr en fruktansvärt aktuell och välskriven bok i samma anda som Gardells "En komikers uppväxt"-trilogi. Men samtidigt känner jag en indignation efter att ha läst ut den. Vad kan jag göra? För det är inte bra så.

Betyg 5