Fredrik Strage är musikjournalist och har gett ut flera andra dokumentär böcker om musik. Denna bok består av elva berättelser om kändisdyrkan och besatthet i olika mediella sammanhang. Författaren tar upp både tonårsdyrkan av pojkband som psykotiska stalkers som ägnat sina hela liv åt att försöka komma i kontakt med sina idoler.
Boken växlar mellan att ta upp normala övergångs fenomen och ren besatthet. Han gör i förordet klart för läsaren att han inte vill framställa fans som något extremt eller dåligt. Kändisdyrkan kan vara ett uttryck för något annat, en form av obesvarad kärlek som hör till åldern, men också ett sätt att värja sig mot verkligheten, när något gått snett i livet.
Flera andra recensenter har betonat att Fredrik Strages förmåga att skildra fansen med respekt och även utgå från sig själv, och sina perioder av idoldyrkan, skapat en insiktsfull och distanserad bok som belyser fans på ett trovärdigt sätt. Jag vet inte om jag kan hålla med. Anspråket att vilja berätta objektivt märker jag av, men jag tycker inte författaren lyckas något vidare. Växlingarna mellan sund kändiskärlek och besatthet känns inkonsekvent.
och ger ett splittrat intryck. Visst är det olika manifestationer av kändisdyrkan, men jag föredrar en tydligare gränsdragning mellan det psykotiska och det sunda. Vidare är språket torrt och tråkigt, vilket gjorde boken till en oerhört trist läsupplevelse. Den får en tvåa.