Den Auster jag känner sen tidigare ("New York", "Book of Illusions", "Oracle Night") är mästare på att väva in en mystik i sina berättelser. "Dårskaper i Brooklyn" (eller "The Brooklyn Follies" i orginal) lyser med avsaknad av denna mystik. Icke desto mindra har författaren skapat en historia som håller bra - och trots min tidigare utsaga innehåller den överraskningar.
Vad som dock imponerar mestpå mig är lättheten i Austers språk. Det känns så luftigt, självklart, men är ändå långtifrån banalt. en ren njutning. Och upplägget han använder sig av: det är skrivet i jagform, och berättarjaget kommer då och då in med reflektioner över själva berättandet, själva historien. Som läsare håller man sig hela tiden vaken.
Vad fattas då för att nå upp till högsta betyg?
Det är själva historien, berättelsen om Mr Glass, som trots mina betygelser ovan inte rigtigt håller toppklass. Trots allt blir det inte "högstabetyg-intressant".