Bäst medan Karl-Bertil Jonsson står och drömmer på postverket, dan före dopparedan, får han en enastående idé. Liksom Robin Hood ska han ta från de rika och ge till de fattiga. Med hjälp av en taxeringskalender sorterar han bort alla paket till direktörer, civilingenjörer och varuhusägare (däribland sin anrika fader). På julafton beger han sig ut i den fattiga massan för att sprida julglädje...

Liksom "Kalle Anka och hans vänner önskar en God jul", är denna historia välkänd för de flesta svenskar. Den tecknade filmen går traditionsenligt varje julafton sedan flera årtionden tillbaka. Historien finns givetvis också i bokform, först presenterad i författarens samlingsverk; "Sagor för barn över 18 år". Berättelsen har ett skönt driv och små humoristiska spetsfundigheter. Ytligt sett torde syftet med berättelsen vara att visa hur julglädjen är något universellt (att alla måste dela den, för att den ska fulländas). Kritiken riktas mot de rika och kommersialismen i stort. Trots alla fattiga, ensamma och olyckliga, kan de rika utan några samvetskval njuta av sitt överflöd på julafton. Karl-Bertils medmänskliga gärning glädjer samhällets bottenskrap, när en hora bekläder sig i sidenslips och en fattig familj leker med servettringar i päronträ. Men också de rika blir tacksamma över att slippa sina oönskade julklappar och övertygar Karl-Bertils far (från början ilsken och girig efter sina förlorade klappar) om att hans son är en ängel och fylld till bredden med medmänsklighet. Under ytan verkar författaren dock driva med ”julberättelse” stilen och ironisera över hur lätt samhället förändras bara av förflyttandet av egendom till andra mottagare. Men vad spelar det för roll att Karl-Bertil stjäl från de rika, när de ändå inte verkar bry sig om tjuvgodset...??

Tonen kan knappast anses särskilt humanitär. Också julklappsgivarens ambitioner kommer på skam. Någon har suttit och arbetat med en tavla föreställande ett fort, gjort av tändstickor. Här spottas det på både de fattiga och på givaren! Givaren själv behöver ju inte vara fattig. Och de medellösa blir vidare en grå massa som gärna tar emot välgörenhet och inte känner till begreppet stolthet. Karl-Bertils gärning riktar sig inte mot de rika, utan mot de personer som ger klappar till de rika.

Sagan har blivit en folkkär tradition. Men frågan är om folk inser vilken ironi det är att visa denna film på julafton. Sagans budskap borde snarare tvinga upp folk ur tv-sofforna, än ge dem berättigande att fira, utan tanken på de som har det sämre. Om vi nu bortser helt från de moraliska värderingarna, måste jag tillstå att både bok och film har ett fantastiskt driv. Detta drivet är förklaringen till det höga betyget, nämligen tre.

Betyg 3