Dante Alighieris (1265-1321) klassiska mästerverk ”Den gudomliga komedin” som handlar om en resa i dödsrikets tre zoner; helvetet (inferno), skärselden och paradiset är en vackert formulerad bok på versmåttet terzin. I Ingvar Björkesons översättning har dock rimmen övergetts för att undvika patetiska nödrim och konstigt formulerade verser som försvårar förståelsen och textens flyt. Däremot är antalet (11) stavelser detsamma i översättningen som i det italienska originalet.
Huvudpersonen som går under samma namn som författaren själv har hamnat i en depression och gått vilse i livet efter att hans kära Beatrice har lämnat jordelivet. Beatrice som huserar i paradiset oroar sig över sin vän Dante och ber den högste att tillåta Dante en mental resa i dödsriket för att uppväcka hans respekt och förståelse för livets mening. Som vägledare i de första två dödsrikena väljs den hedniske diktaren Vergilius (författare till Aeneiden) som följer Dante genom inferno och skärselden samt förklarar det som utspelar sig framför den ofta frågande och nyfikne Dante.
I inferno bestraffas människor i proportion till sina brott på jorden. Ju grövre brott, desto värre bestraffningar. De lättare brotten presenteras först på de första nivåerna och de grövre brotten på de lägre nivåerna närmast jordens mitt där Lucifer och Judas utsätts för bestraffningens klimax. Brotten sträcker sig från odöpta och hedningar från tiden före Kristus födelse till tjuvar, bedragare, hädare och blasfemi (såsom homosexuella) till mördare och grova förrädare. Många av dem som straffas i inferno är personer som kommer från Dantes hemstad Florens vilket inte är så förvånande då Dante före bokens tillkomst 1314 blev bannlyst från Florens och hotad med att brännas levande om han återkom till sin hemstad.
I skärselden renas kristna själar som gjort misstag och fel som är förlåtliga. Innan de får resa upp till paradiset måste de renas från synder, såsom någon enstaka otrohetsaffär och kränkningar av Guds överhöghet, genom att avancera på ett klippberg. I paradiset stiger Dante stegvis till oanade höjder tillsammans med sin kära Beatrice. Han förklarar hur vackert, ljust, lugnt och harmoniskt det är där uppe, men beskrivningarna är mindre ingående och detaljerade än i helvetet vilket Dante förklarar med att paradisets skönhet och sanning är omöjligt att beskriva med ord. Jag tror dessutom att det generellt sett är enklare att ingående beskriva hemskheter än att beskriva vackra ting. Vi verkar vara mer ordrika när det gäller det makabra än när det gäller det vackra och sköna. Dante menar också att himlen är så skön, ljus och stark och sanningen så klar att ögonen måste vänja sig gradvis med hjälp av saliga andar för att de ska kunna se allt ordentligt. Att sedan minnas detta och sätta dessa upplevelser på pränt låter sig omöjligen göras. Det som ändå framgår är himlakörernas lovsånger till dygder, kärlek, harmoni samt kritik av den dåvarande kyrkans praxis och stridigheter.
Den intressantaste läsningen, precis som många andra före mig har ansett, är Dantes upplevelser i helvetet. Detta beror troligen på det jag nämnde ovan om att det är lättare att beskriva det som är makabert än det som är vackert. Bokens bakgrund är den romersk-katolska kristendomen i 1300-talets splittrade Italien. Den är lite av en uppfostrings- och moralhistoria som försöker sprida det rätta sättet att leva på, dvs. den kristna moralens väg. Den får en emellanåt att fundera på om det inte verkligen finns en Gud, men mestadels anbefaller läsupplevelsen mer tvivel på grund av alla motsägelser och makabra påståenden såsom att homosexualitet, odöpta och personer som existerade före Kristus inte kommer till himlen. Det säger ju allt om den Gudens barmhärtighet. Men bortsett från de otidsenliga teologiska budskapen finns det också tidlösa budskap såsom många av de tio budordens rimlighet.