Ni som har åldern inne minns alldeles säkert sommaren 1994, sommaren då lilla Sverige slog hela fotbollsvärlden med häpnad. Medan stora fotbollsnationer som Argentina och Spanien fick respass redan i åttondelsfinalen fortsatte den svenska lagmaskinen att ånga på. Innan det tog stopp mot Brasilien i semifinalen kändes det faktiskt som att Sverige kunde gå hela vägen.

Som förgrundsfigur för den svenska succén, för en succé var det, stod en småländsk målvakt vars namn de flesta fram till dess ironiserat över och främst associerat med en italiensk maträtt – Thomas Ravelli. Innan VM 1994 sades det allmänt att målvakten (Ravelli) var landslagets svaga kort, en målvakt vars karriär var på neråtgående. Sommaren 1994 fick förståsigpåarna dock ta några rejäla tuggor ur det sura äpplet i takt med att spexaren och gamängen Ravelli radade upp den ena omöjliga räddningen efter den andra.

För er som inte minns ovanstående, inte hade åldern inne för att minnas eller helt enkelt undgick att ryckas med i den nationella masshysteri som fotbolls-VM 1994 gav upphov till kan ovanstående fungera som en vägledning…en vägledning till varför någon överhuvudtaget skulle kunna vara intresserade av att läsa en bok om fotbollsmålvakten Thomas Ravellis liv och leverne. Att påstå Ravelli under en längre kom att rida på 1994 års stora succé är inget vågat påstående; medverkan i diverse talkshower avlöstes i rasande fart och kantrade tillslut fullständigt med en outhärdlig reklamfilm för en känd amerikansk skräpmatskedja. Det är i ljuset av detta som boken ”Thomas Ravelli Nr. 1” (från 1996) bör ses.

Är man som jag en krass cyniker ser man den här boken som Ravellis sista chans att mjölka det sista ur succén från 1994. Läser man som snabbast bokens baksidestext tror man sig också kunna finna intressanta, och för allmänheten hittills okända skildringar av sommaren 1994 (dvs. det som merparten av läsekretsen sannolikt är intresserad av), men ganska snart visar det sig att den här boken väldigt lite handlar om Ravellis insatser 1994. Merparten av boken handlar snarare om personen Thomas Ravelli, om allt från uppväxttiden, äktenskapet, tiden i IFK Göteborg, skador, till synen på poesi! Titt som tätt dyker det i bokens tjugo kapitel upp små gråmarkerade textavsnitt där Ravelli beskriver diverse mer eller mindre löjeväckande upptåg; t.ex. hur han klipper sönder lagkamraters kalsonger eller när han för första gången söp sig full på mellanöl. Ska jag vara snäll, och nu i juletider är jag det, tycker jag att boken känns ganska oförarglig och på det hela taget menlös. Den innehåller mycket bilder och förvånansvärt lite text – vilket kanske inte är så konstigt då redan merparten av den befintliga textmassan känns ointressant. För att nedteckna sina erfarenheter har Thomas Ravelli tagit hjälp av sportjournalisten Stefan Thylin (som också är medförfattare). Med vetskap om detta fann jag det högeligen förvånande att det språk som används i boken genomgående utgörs av ett torftigt korthugget talspråk. Exempelvis:

”Familjekänslan är mycket viktig för mig. Den har jag fått genom mor och far. Vi är en stor familj.”

När varken den språkliga kvaliteten, historieberättandet eller originaliteten är något att hänga i julgranen kan jag, som ni säkert förstår, inte (även i juletider) dela ut något högre betyg åt Ravellis för all del harmlösa levnadsskildring. Att sommaren 1994 kom att sätta djupa spår i många svenskars hjärtan är ett otvivelaktigt faktum, att den här fadda boken lycktas passerat tryckpressarna torde utgöra ett bevis härom. Ett bevis så gott som något.

Betyg 2