Ivan Iljitj tycker om att leva sitt liv sådär bekvämt lagom, passande och inom alla ramar för det anständiga. Han är nöjd med sitt liv tror jag, vill inte ha mer eller mindre etc...
Även om han blir lite störd efter att gift sig och inte riktigt trivs hemma, så löser han även detta med att spendera mer tid på sitt jobb istället. Han inreder sitt kontor och är i allmänhet förnöjsam med allting.

Så händer det att han när han håller på med något med inredningen ramlar på nåt sätt och drabbas av sjukdom. Någonting med njurar eller lever är fel, och detta är visst obotbart. Han besöker många olika läkare men får ingen rätsida på det hela.

Människor i hans omgivning reagerar utåt som de tycker att de borde, undrar hur det är med honom etc.. Men egentligen är det de mest av allt undrar hur hans frånvaro och eventuella bortgång ska påverka dem själva. T.ex hans kollegor undrar vem som ska överta hans jobb, hur de ska omplaceras och i slutändan hur det ska bli för dem.
De låtsas vara ledsna för hans skull, när de egentligen tänker "visst är det synd om Ivan Iljitj, men vad bra att jag inte själv drabbades av detta".
Även läkarna beter sig inte som Ivan Iljitj skulle önska. De visar inget medlidande eller sorg över honom utan gör bara sitt jobb, säger vad som är fel etc...
Den enda som på något sätt verkligen verkar tycka uppriktigt synd om honom och inte sätter sig över honom är en anställd hemma hos honom som heter Gerasim. Gerasim säger "vi ska alla dö så vad rätt har vi att inte bry oss om den döende". Möjligen kan man även hos Ivan Iljitjs son märka att han iallafall plågas av faderns sjukdom.

Allt detta gör Ivan Iljitj mycket sorgsen och ändrar mycket av hans karaktär. Han börjar hata allt och alla nästan. Han ser att de fortsätter leva sitt liv som vanligt och detta gör honom mycket arg. Speciellt retar han sig på sin fru.
Till en början går all hans tid åt till att tänka på sjukdomen och hans egen kropp. Hur han ska göra för att bli bra. Vad han ska äta etc.. När han träffar läkare tänds ibland ett litet hopp hos honom, och han känner sig lite bättre för en kort stund.

Men med tiden inser han att han inte kommer bli bra och det enda som återstår är döden.
Han tänker mycket på detta och varför han skulle drabbas av detta, och inte någon annan. Så får han tanken att han kanske begått något fel, han kanske levt sitt liv på något felaktigt sätt och därför fått detta. Han försöker dock att slå iväg denna tanken då han inte alls kan komma på vad han skulle gjort för fel, men tanken dröjer sig kvar och plågar honom. Denna tanke följer honom in i döden.

Jag tycker det är en mycket uppriktigt skriven novell. Den tar fram människornas egentliga tankar. Man vill göra "det riktiga" för att inte få dåligt samvete, men detta är egentligen också en mycket självisk handling. Kanske är detta till och med värre/falskare än att säga direkt som det är? För människor är ju själviska även om de inte vill erkänna detta.
Jag tror att det med livet kan vara just såhär.

Betyg 4