Mörkerspår är en ganska sorglig bok.Jag kände mig mer sorgsen än skrämd när jag läste den,huvudpersonen Hilja är en människa som livet sprungit förbi.Jenny Ask är däremot en framgångsrik kvinna som,till synes,fått allt det livet förnekat Hilja.Barn,en karriär,män.
Hilja lever däremot med sin smått elaka,bittra och förtidspensionerade syster Karla,hunsas av henne och känner alltmer hur hon åldras och förtvinar.
Av en slump korsas deras vägar igen när Jenny dyker upp och vill att Hiljas bror Kristian ska hjälpa henne att sälja villan i Bromma.
Det här är min första Frimansson-roman,jag gillar hennes sätt att skildra sina
karaktärer.De är långtifrån ytligt beskrivna,utan man får veta det mesta om deras uppväxt och vad som präglat dem.Av någon egentlig spänningsintrig finns det däremot inte så mycket i Mörkerspår,det blir mycket psykologi,men inte mycket av deckare.
Man läser för att få veta mer om personerna,inte främst för att få veta vem mördaren är.Och det är bra!
Jag vill defintivt läsa mer av Frimansson,hennes språk är medryckande och hon kan ge sina karaktärer liv på ett sätt som många andra författare inte kan.Det är spännande bara att läsa hennes små detaljer om personernas liv.Här finns ett mörker och trovärdiga mångbottnade personligheter som saknas i de mer glättiga familjeinriktade romanerna som Camilla Läckberg skriver,där det mesta trots otäckheterna som händer ändå till sist löses över en kopp kaffe i köket.Här är verkligheten råare och grymmare.
Och till skillnad från Läckberg och Marklund slipper man långa stickspår in på hjältinnornas(för här finns inga)privatliv och blöjbyten.