Blixthalka får en stor lastbil sladda ner i ravin. Föraren dör ögonblickligen liksom den stora lasten med prostituerade kvinnor. Händelsen glöms snabbt bort men när en advokat blir skjuten i en tågkupé och en av dennes bekanta tar livet av sig på ett misstänkt sätt börjar inspektör Brunetti ana ugglor i mossen. Han förhör de inblandade men regeringen verkar vilja lägga locket på. Då smyger hans 12 åriga dotter upp på scenen och börjar i hemlighet förhöra sina kamrater (barn till de inblandade i morden) om deras intryck av familjerna. Plötsligt har brottet letat sig hem till Brunettis egna trygghet. Kidnappningshot och rädsla för familjens hälsa börjar oroa honom.
Liksom den första boken jag läste i serien om Brunetti, "Död i främmande land" , fortsätter Leons kriminalinspektör Brunetti att charma liksom intrigen fortsätter vara svag. När jag lagt boken ifrån mig kan jag inte komma på vad den egentligen handlade om, oavsett om jag vill eller ej. Jag vill! För jag stör mig på att jag har läst en lång bok utan att egentligen gripas av handlingen. Allt känns lite diffust. Man kan ana att författaren vill ifrågasätta den italienska författningen, men även detta känns så diffust och oengagerat att det helt enkelt flyter bort på kanalerna i underbara Venedig. När jag jämför med Jeffery Deavers fantastiska förmåga att skapa nya världar hos läsaren - även om det inte finns några paraleller mellan läsarens vardag och rollkaraktärerna ("Stenapan" som handlar om kinesiska immigranter i USA), har Leon inte ens lyckats befästa en intrig som man minns. Och det är något som en riktigt bra bok faktiskt ska ge. Positivt är dock att huvudpersonerna i Leons böcker tycks omöjliga att inte fästa sig vid. Det är ett nöje att läsa om dem, vad de säger, gör, äter och dricker. För mig räcker detta som orsak för att jag ska vilja fortsätta läsa Leons böcker. Dock förtjänar boken absolut inte högre betyg än medel.