Amatördokumentära böcker likt denna kan te sig lite hur som helst, så jag var en smula skeptisk till hur författaren skulle lyckas måla upp sina historier rent språkligt. Men denna bok visade sig vara mycket bra. Språket är av den art att man står ut med det i tvåhundra sidor och mer därtill faktiskt; på sina håll visar ”Höglund” faktiskt prov på riktigt spänstig stilistik, och språket blir aldrig dåligt under någon del i boken. Ett plus! Korrekturen kunde dock ha varit bättre.
Och så är ju innehållet underhållande också. Själva ämnet – firmavåld – gör ju jobbet helt av sig självt egentligen, men visst har ”Höglund” en förmåga att hålla gnistan vid liv. Våldsromantik, fotbollskärlek och sprit i mycken grad är vad man serveras, och somliga är ju förtjusta i det, om inte annat så åtminstone när det kommer till att läsa om det.
Det är kul att ”Höglund” stundom blir ganska personlig, inte bara angående sig själv utan också vad gäller andra firmagrabbar som beskrivs i boken. Hans trovärdiga begrundanden om själva boxen är också betygshöjande.
Förutom intressant är boken också rolig och häpnadsväckande. Är man AIK:are förhöjs läsupplevelsen ytterligare.