Du sätter din tillit till Gud. Så länge lidandet inte drabbar dig är din tro stark och fast. Men liksom i Jobs bok finns det gränser för vad en människa uthärdar innan hon börjar ifrågasätta Gud. C.S Lewis är kanske mest känd för sina sju böcker i Narnia-serien. De böckerna utstrålar en trofast självklarhet. Författarens religiositet kan knappast ifrågasättas. Därför blir denna gripande anteckningsbok destå mer rörande. Efter att Lewis älskade hustru dött i cancer börjar han ifrågasätta både sig själv, världen och sin Gud. Han gav ut "Anteckningar under dagar av sorg" under pseudonym, vilket självklart säger mycket om den ambivalens författaren måste upplevt under sin sorg.

Denna bok är obehagligt klarsynt och emotionellt krävande att läsa. Författaren skriver insiktsfullt om sorg och otillräcklighet. Tvivlet han känner gentemot sin Gud och sin fasta övertygelse som plötsligt smulas till stoft genom hustruns bortgång är övertygande, psykologiskt. Läser man boken på ett profant sätt är det lätt att se de psykologiska aspekterna. Under den smärtsammaste sorgprocessen upptas alla tankar på den bortgågne. Lewis upplever att hans bild av hustrun förändras mot en idealistisk bild, något som skrämmer honom oerhört. Han vill ha kött och blod, inte ett medvetet skapat minne. Denna förvanskning av minnet återkommer författaren till flera gånger. Lewis jämför sorgen med att bli amputerad. Smärtorna är värst först, men därefter läks kroppen igen. Dock kommer livet aldrig bli som det var igen. Senare under sorgprocessen tvingas han erkänna att amputionen inte är en engångsförteelse. Han amputeras gång på gång och sorgen förändras, utan att försvinna. En karta över sorgen kommer aldrig ritas upp, istället är sorgen en process, med nya landskap väntande om hörnet. Vi kan inte föreställa oss den glädje, sorg eller lycka som väntar oss, liksom kärleken är oändlig eller ändlig. Är också sorgen det.

Jag hänger med så länge författaren tvivlar. Hans tro får sig en knäck när han själv drabbas av lidandet. Men när hans ilska och bitterhet förbyts mot ett stillsamt accepterande har jag svårt att förstå vad som egentligen förändrats. Psykologiskt har Lewis slutat kämpa emot. Han tar in smärtan och förvandlar den till sin egen. När han inte längre kämpar emot kan han ta emot Gud och kärleken igen. Men hans beskrivning av detta är abstrakt. Han jämför det med att sitta ensam i en becksvart källare och plötsligt höra någon skratta. Han känner en närvaro av Gud.

Jag kan själv bara önska att jag hade en sådan tro. Det är en gåva att tro på Gud, inget man bestämmer själv. En nåd. Denna bok är också en gåva. Den är rik på mänsklighet men ger också en inblick i strävandet att förstå Gud och acceptera hans fullkomlighet. Jag ger boken en stark femma. Den vilar på gränsen till en jordgubbe!

Betyg 5