En roman skriven under (?) och om den (senaste?) balkankonflikten. Intressant ämne, tyckte jag och började ivrigt läsa.

Ett talesätt: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".
Ett annat talesätt: "Den som gapar efter för mycket mister ofta hela stycket."

Kanske vill Stevanovic med "Snön och hundarna" på ett konkret sätt åskådliggöra oredan på Balkan på ett praktiskt sätt, genom dssa fantastiskt kaotiskahistorier, som på något sätt troligen bildar en enhet. Kanske hade han mycket konstnärliga ambitioner när han skrev sin i det närmaste surrealisitiska text.

Jag gillar det inte. För mig är det i det närmaste ogenomträngligt, ohyggligt tungläst och - kanske framför allt - vansinningt tråkigt.
Visst, man behöver inte alltid begripa allting hela tiden när man läser en roman, men ofta ges åtminstone någorlunda gripbara ledtrådar till handlingen, så man kan gör någon sorts pussel och förstå. Men inte i denna roman. Den är obegriplig från början till slut.
Och inte bara det, den är ointressant också, inget speciellt språk, inga lustiga surrealistiska händelser. Ingenting.

Betyg 1