I fjärde boken om Anne har hon och Gilbert Blythe äntligen trolovat sig. Denna bok skiljer sig från de tidigare då den är en samling med brev från Anne till Gilbert. Breven skvallrar om Annes romantiska inställning till hela livet och språket är vackert och målande. Vi får ta del av Annes kamp mot "princlarna", en klan i staden som svartmålar henne från början och hennes trygga och ombonade liv i den lilla stugan sex popplar.

Nu börjar Annes tjuskraft avta en smula. Jag kanske är orättvis, men brevformen måste vara den tråkigaste berättelseform som finns. Med bara ett perspektiv blir allt så platt och tråkigt, att inte ens Montgomerys underbara beskrivningar riktigt räcker till. Men jag tycker mycket om beskrivningarna av Annes liv och hennes vänner (i denna bok gör vi bekantskap med flera nya personligheter, som är riktigt intressanta) samt hennes romantiska förhoppningar rörande framtiden tillsammans med Gilbert. En treaplus blir betyget, för trots formen kunde jag inte sluta läsa. Montgomerys miljöbeskrivningar påminner mig en hel del om J.K Rowlings förmåga att skapa intagande och trovärdiga berättelser (även när det handlar om trollkarlar). Ibland undrar jag om inte Rowling växte upp med böckerna om Anne på Grönkulla. Det skulle hur som helst vara roligt att ta reda på....

Betyg 3

Anne skriver brev till Gilbert blandat med traditonella kapitel. Och jag känner mig lite kluven...
Visst är det charmigt och vackra bilder målas upp för ens inre, men är det inte lite väl sockersött? Med sin charm vinner Anne alltid över alla på sin sida och det ska sluta lyckligt för alla, även för katten Måns Grå. Jag värjer mig lite mot det, att Anne framställs som så himla präktig och käck och godhjärtad. Var är eldklotet från första boken som smällde söner en griffeltavla i huvudet på Gilbert? Försvann hon helt när de förlovade sig?
Fast jag kanske är för gammal. En trea blir det i varje fall, för visst är det charmigt.

Betyg 3