Sverige anses vara ett av världens mest jämställda länder. Men ännu är det inte jämställt nog. Liza Marklund och Lotta Snickare som är författare till denna bok visar på ett lättåskådligt sätt hur stora orättvisorna i samhället faktiskt är och försöker guida läsaren genom det minfält som det innebär att leva i ett patriarkalt samhället.

Från vagga till grav påverkar vårt kön hur vi blir behandlade i samhället. Författarna visar hur djupt vår tradition är rotad och hur lätt det är att hamna i fällan där man betraktar flickor som sämre värda. Idag fokuserar man framför allt på orättvisorna i arbetslivet. Man blundar inför det faktum att orättvisorna har en bakgrund i skolsystemet och präglar oss från spädbarnsålder. Denna bok har god källkritik, den bygger på nyare forskning av genusperspektivet men också författarnas på egna upplevelser i arbetslivet. Med ett flytande språk och vettiga argument tvingas läsaren snart kapitulera inför de flesta argument författarna lägger fram. Som en introduktion i jämställdhetsfrågan är boken således kanon. De som är övertygade om att Sverige är ett jämställt land, lär efter att ha läst denna bok, helt ändra åsikt.

Om författarnas syfte var att peka på problemen som finns i vår mansdominerade värld, lyckas de bra. Om de däremot har som avsikt att lösa problemen, går det sämre. Tyvärr får läsaren inga praktiska tips om hur man kan komma till rätta med orättvisorna. Bland de mest intressanta synpunkterna som läggs fram är hur vi präglar in könsmönstret i små barn. Jag hade gärna velat läsa mer om författarnas erfarenheter - hur de gjort, praktiskt för att ta sig runt sådana minor. Att bara peka på problemen löser inget, vilket påpekas flera gånger i boken. Ändå känner jag att det är där som författarna tappar greppet om läsaren. De praktiska råd som ges känns orealistiska och förutsätter kvinnor som INTE vuxit upp i en mansdominerad värld. Tyvärr kan jag bara ge boken en fyra. Den hade kunnat bli mycket bättre om författarna hade gett läsaren lite mer kött på benen.

Betyg 4

Jag gillar Liza. Jag kallar mig feminist. Jag anser att boken både var intressant och gav användbar information. Ändå suckar jag tungt över den här boken.

Jag HATAR den här sortens feminism. För det första hakar den upp sig på att "det är så orättvist" och "kvinnor är offer" att förespråkarna blir helt handlingsförlamade, börjar väsnas om föräldraförsäkringen och faktiskt inte gör något effektivt för att åstadkomma någon vettig förändring.

För det andra gillar jag inte den där kvinnliga kollektiva andan som förespråkas i boken. Det är väl nog av en utmaning i sig att som kvinna ta sig genom glastaket utan att behöva bära på bördan av resten av kvinnosläktets karriärmässiga frustrationer?

Betyg 2