P C Jersild är, om uttrycket tillåts, en gammal kärlek. När jag var yngre plöjde jag igenom bostavligen alla hans böcker fram t o m Den femtionde frälsaren. Men nu är det säkert åtminstone femton år sedan jag läste något av honom, så det var väl dags att återknyta bekantskapen. Och valet föll på Ljusets drottning som kom för ett par år sedan.

Alexander kommer hem från en jordenruntresa bara för att mötas av nyheten att hans adoptivmor har avlidit. I det vakuum som uppstår försöker han att få reda på vem hans mor egentligen var för att på så sätt komma tillbaks till sitt eget ursprung. Hans upptäckter för honom på en resa i tiden till det tidiga 1970-talets vänstervåg och 1980-talets råa framgångfixering. Boken tar efterhand alltmer formen av en deckare.

P C Jersild skriver som alltid flyhänt, även om han inte är den störste av stilister. Men det är något som irriterar mig. Som vanligt när det gäller deckare blir den kvarvarande känslan något av en besvikelse. Var det inte mer än så här? Upplösningen känns märkligt fadd. Samtidigt är det fascinerande att läsa om 70-80-talen och vissa tidstypiska företeelser.

Min främsta invändning är dock en annan: Varför denna fixering vid genier? Genier är ju bara människor som råkar ha hamnat på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det finns ingenting som garanterar att en Nobelpristagare kan knyta sina skor. V S Naipaul är en mycket läsvärd författare vars syn på prostitution är milt sagt otidsenlig för att ta ett exempel. Så geni är ett irrelevant begrepp, och det utgör i någon mån basen för hela den här boken. Vilket i sin tur gör boken irrelevant. Tyvärr.

Betyg 2