Jag försöker alltid undvika att läsa baksidan, eftersom det oväntade är en del av glädjen den första gången jag läser en bok. Den här gången blev jag dock en smula besviken på innehållet. Bel Canto betyder vacker sång och trots att sången är väldigt viktigt i boken hade "Gisslandramat i Lima" kanske passat bättre.
Boken börjar bra och engagerande, men går in i en rejäl svacka halvvägs. I takt med att gisslan börjar bli uttråkad och längta hem, önskar jag att den här boken ska sluta. Det händer ingenting längre. Men efter ett tag sker en vacker utveckling när kärlek och vänskap sakta och försiktigt börjar spira. Slutet och epilogen känns dock otillfredställande igen.
Ann Patchett har en lätt humorisktisk ton, som är angenäm att läsa. En stark trea.