Bobbi Anderson är ute med sin åldrige beagle Peter när hon stöter på ett föremål som hon först tror är en nedgrävd konservburk. Hon blir allt mer besatt av föremålet som hunden verkar fullständigt vettskrämd av. Samtidigt bereder hennes bästa vän Gard sig för att dö. Han har misslyckats med sin karriär, sitt äktenskap och hans supande blir allt mer besvärande för omgivningen. Olyckliga (eller lyckliga?) omständigheter gör att han hörsammar sin bästa väns telepatiska rop på hjälp och beger sig till Haven i staten Maine.

Knackarna brukar anses vara beviset på att den litteratur King skriver är våldsbaserat skräp. Jag är mycket förtjust i Kings förmåga att beskriva personkaraktärer, men i "Knackarna"s fall är jag böjd att hålla med opinion. Det här är verkligen en skitroman. Den stora tefatsfarkosten påverkar varje invånare i staden Haven. De tappar tänderna, blöder näsblod och får okontrollerade mensturationer. Framför allt mister de sin personlighet och gör allt för att fullfölja utgrävningen av skeppet. Det är visserligen skrämmande med kroppsligt förfall men jag förstod verkligen aldrig poängen med romanen. Vad vill författaren egentligen säga? Jag anser att denna fråga är minst lika elementär för denna genre som den klassiska. I början tyckte jag mig ana att en ihopkoppling av "knackarnas" destruktiva utnyttjande av människo energi och människans utnyttjande av jordens krafter. Hyckleriet kring våra levnadsvanor och den idealistiska bild vi ofta är måna om att skapa (välgörenhetsorganisationer skulle väl antagligen inte ens existera om västvärldens människor VERKLIGEN ville ge avkall på sin livsstil). Men jag fick verkligen anstränga mig för att komma till den "djupa" slutsatsen. Faktum är att jag inte tror King hade något djupare syfte med denna roman än att skrämma och tjäna pengar på en dussinhistoria. Boken blev en orgie i blod, spyor och våld. Och visst är det äckligt - men särskilt skrämmande som roman tycker jag inte "Knackarna" är.

Inte heller blir man särskilt berörd av personkaraktärernas öden. Slutet är ett antiklimax av sällan skådat slag. Världen går inte under, de förlorade återvänder till sina familjer och hjälten själv förblöder lyckligt leende på skeppet efter att ha förhindrat mänsklighetens förintelse. Klyschigt och klatchigt men inte särskilt gripande ... Jag kan absolut inte rekommendera denna King bok, som faktiskt gör mig pinsamt berörd över hur högt jag brukar hylla författaren....

Betyg 1

Längesen jag läste denna bok. Läste i mitten och slutet av tonåren nästan enbart Koontz och King. Denna kommer jag ihåg som en helt OK bok.

Betyg 3

bra början, men slutet var uruselt.....

Betyg 2

Drog mig för att läsa boken. Storyn verkade riktigt tråkig och boken var rejält tjock. Men när jag till sist började läsa blev jag glatt överraskad. Den blev bara bättre och bättre. Visst måste man gilla lite äckel peckel. Men vilken Kingbok innehåller inte det.

Betyg 3

Läste knackarna för många år sedan men kan inte minnas att den var SÅ dålig som "de över mig" påstår.
Tyckte den var helt ok. Kanske inte en av Kings bästa men klart läsvärd.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Den här boken började bra, men höll tyvärr inte hela vägen igenom. Första halvan var väl ok, då upplevde man skräck och tänkte, hur ska detta sluta. Ju mer overklig den blev desto fånigare blev det. Jag personligen tycker inte om det.

Betyg 2

3