En Geishas liv

Geishan Kiharu berättar om ett liv som spänner mellan konst och prostitution och om den ständiga kamp hon tvingats föra mot människors fördomar. Vi får följa Kiharu från 1930-talets Japan till 1980-talets USA. Hon tillskansade sig tidigt en plats i den japanska societeten och blev även bekant med utländska storheter som Charlie Chaplin och Jean Cocteau. Genom sina kunskaper i engelska och kontakter med utlänningar blev hon en dörröppnare för japanska politiker och affärsmän, men hon blev också deras mätress och lät ofta kärleken styra stegen.
Kiharus memoarer är fulla av spännande miljöer och tankar som många gånger tycks mycket avlägsna vår moderna tidsålder.

Kiharu Nakamura lärde sig redan som barn att dansa,sjunga, spela och underhålla manliga sällskap.Som geisha gjorde Kiharu en snabb karriär blandsocietetsherrarna i Tokyo men satsade hela tiden högre. Genom ett krävande dubbelliv med engelska språkstudier på dagarna och sällskapsliv med berömdheter som Charlie Chaplin och Jean Cocteau på nätterna var hennes mål att ta sig utomlands.
I En geishas liv berättar Kiharu Nakamura om sitt stormiga och omväxlande liv från 1930-talets Japan till 1980-talets USA. Hon rör sig i spännande och ovanliga miljöer och skriver insiktsfullt om Fjärran Österns hundraåriga traditioner och Västerlandets moderna sätt att leva.

En geishas liv är en fascinerande bok - SKÅNSKA DAGBLADET

Utdrag ur boken:
Kiharu berättar om en händelse som skedde under andra världskriget i Japan:

"Som alltid när jag marscherade längs den lilla vägen med lillen på ryggen mötte jag några andra stadsbor som var ute för att handla. De var från Numazu och Mishima, och de flesta av dem var kvinnor i medelåldern. Plötsöigt hördes en siren.
"Flyglarm!" På den klarblå himlen visade sig två underbart vackra, silverglänsande amerikanska flygplan.
"Å, så vackert!" Vi blev stående och tittade. Men mannen i täten ropade: "Fort skynda er, ner med er!"
Alla sprang ut i risfältet och kastade sig framstupa.
Eftersom jag var rädd att pojken skulle bli träffad lade jag mig istället på rygg och stödde mig med båda armarna mot vägbanken.
Ett av planen svepte dovt brummande över oss. Det flög så lågt att jag kunde se den amerikanske pilotens ansikte.
"Ratatata..." började maskingeväret.
Uppgivet slöt jag ögonen. Jag låg fullständigt stilla och undrade vad det skulle bli av mitt barn om jag dog.
Det öronbedövande fyrverkiet varade länge. När jag till slut ängsligt öppnade ögonen såg jag flygplanet vända nosen uppåt och stiga högre och högre - det syntes ett sista solblänk i vingarna - tills det till slut försvann i det blå. Jag kunde inte glömma den unge amerikanske soldaten. Till slut reste jag mig. Den lille hade väl trott att det var en rolig lek när flygplanden kom och jag kastade mig ned på rygg. Han var på lysande humör, skrattade och småpratade för sig själv. Jag borstade smutsen av byxorna och såg mig omkring. Sex av de andra låg fortfarande kvar. Mannen som gått i täten ställde sig och skrek: "De är döda!". Även den medelålders kvinnan som legat närmast mig låg orörlig. När jag tittade efter såg jag blod strömma från hennes axel. Jag darrade som ett asplöv och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Bara pumpaförsäljaren som gått i täten och jag själv, som gått sist, var helt oskadda.

Medelbetyg: 3,5 (2 röster)