En kriminalroman om ett brott, som till stor del handlar om själva polisarbetet där Leif GW Persson lägger mycket fokus på poliskaraktärerna. Det är skönt att han inte gottar ner sig i själva mordet, utan låter oss följa hur poliserna går till väga för att lösa fallet.
Det är semestertid i Växsjö då ett bestialiskt mord på en ung polisaspirant äger rum. Lokalpolisen får förstärkning av kollegor från riksmordkommissionen hemmahörande i Stockholm med Bäckström i spetsen. De anländer för att skapa ordning i röran, frågan är om det inte blir ännu rörigare. Bäckström är en uppblåst och nedsläppt person som gärna kör med sina kollegor, han säger en sak och tänker en annan och har många inkorrekta synpunkter och tankar.
Eftersom gärningsmannens DNA finns på brottsplatsen så sätts ett masstopsande igång, för att kunna utesluta så många som möjligt. Eller som Bäckström uttrycker sig ”topsa den jäveln”. Fallet börjar så sakta nystas upp med gemensamma krafter och olika metoder. Alla tåtarna knyts samman och man hittar gärningsmannen, som inte alls stämde med profilen. Då skrider Anna Holt in och tar över förhören och de andra får träda tillbaka. Vid sin sida har hon Lisa Mattei som har sin egen syn på mordet.
Leif GW Persson skriver underhållande och lättläst, samtidigt är det inte en bladvändare för man vill verkligen sätta sig in i historien och karaktärernas tankar. Dialogerna är starka, humoristiska, bitska och träffsäkra och här ligger mycket styrkan i Perssons författande. Det är bra att fokuset ligger på polisarbetet och inte så mycket på själva utförandet av brottet. För inom kåren finns också intriger, det är lite gamla rävarna kontra de yngre poliserna. Och inte att förglömma, journalisterna som gärna vill lägga sina näsor i blöt mer än vad som är nyttigt.
Jag blir sugen att läsa mer av Leif GW Persson för det här var slipat, friskt, humoristiskt, sarkastiskt och väldigt underhållande läsning.