Detta är Jerzys memoarer om sitt liv ifrån en lycklig barndom i Polen sedan genom andra världskrigets förföljelser till svensk medborgarskap 1955.

Kampen om överlevnad i koncentrationsläger och om kampen att bli svensk medborgare

Betyg 5

En av alla viktiga böcker om Förintelsen. Bra skriven och spännande bok. Läs den!

Betyg 5

En bok om kamp, den visar att det lönar att kämpa. Jerzys memoarer från att han bodde i Polen tills han kom till Sverige, och hur han överlevde koncentrationslägret och om kampen när han väl kom till Sverige.

Betyg 4

Medan vi var i Turkiet en vecka plöjde jag Primo Levis båda självbiografiska volymer "Är detta en människa" och "Fristen". Trots att jag läst väldigt mycket litteratur som förintelsen hade jag aldrig läst Primo Levi och det tycks mig vara ett mysterium hur jag kunnat missa denna fantastiska författare. När jag slagit igen pärmarna på "Fristen" drabbades jag av svår abstinens. Jag föreställde mig att jag ville läsa mer biografier om förintelsens överlevande. Därför började jag läsa Jercy Einhorns bok "Utvald att leva". Einhorn föddes i Polen, hans far ägde ett skrädderi som var mycket berömt. Familjen genomgick alla svårigheter polacker med judisk härkomst upplevde under nazitiden. De hamnade i getton och slutligen också i koncentrationsläger. Om detta handlar "Utvald att leva" som är en biografi om tiden före - och tiden efter, när Jercy möter sitt livs stora kärlek Nina och de två försöker få svenskt medborgarskap för att kunna bli läkare.

När man ska recensera en biografi möter man hinder. Kan man verkligen utvärdera någons historia, ens på ett litterärt sätt? När jag läste Primo Levi och därefter Jercy Einhorn kom jag fram till att man kanske inte kan utvärdera historierna som sådana, men väl hur de berättas.

Tänk dig en dagisutflykt. Personalen ber barnen att samla på sig allt de kan hitta i skogen, när de kommer tillbaka till Dagis ska de gå igenom vad barnen har hittat. Så barnen samlar löv, barr, kottar, stenar, insekter - utan någon speciell urvalsprincip. Först efteråt betraktar de samlingen på ett medvetet sätt, klassifierar och identifierar sina saker. Nu blir sakerna inte bara "från skogen", utan barr, ekollon, en kotte som har gnagts på av en ekorre osv. De får konturer och sätts i ett nytt sammanhang. Och nu kan man också se att barnen valt att plocka ihop olika saker som säger någonting om barnens identitet.

Både Levi och Einhorn upplevde lägrens mardrömmar, men de har valt mycket olika perspektiv att betrakta sina minnen ifrån. Kanske kunde de mött varandra i lägren, men beskrivningarna skulle ändå fundamentärt skilja sig från varandra. Utgår man från den här liknelsen berättar Levi mäktiga historier om de kottar han samlat ihop, medan Einhorn lägger ner mycket (för mycket) tid på att beskriva hur han såg ut när han samlade kottar och vilken betydelse det haft för honom. Berättelsen är för Einhorn inte viktig det är Att Einhorn berättar som är det betydelsefulla. Och det gör läsandet ganska tråkigt.

Einhorn har vidare valt att skriva på svenska, vilket inte är hans modersmål. Detta är ett ställningstagande som jag har sympati för. Einhorn kämpade i flera år för att bli svensk medborgare och därför vill han bekräfta och förtydliga att han verkligen ÄR svensk. Men berättelsen förlorar på detta ställningstagande. Det är svårt att berätta på ett annat språk än sitt modersmål och ännu svårare om berättelsen är dålig. För Einhorns berättelse är faktiskt dålig. Han signalerar att de personer som passerar hans historia bara är bifigurer och den enda som är viktig är författaren själv. Vidare byter Einhorn tempus godtyckligt. Man får känsla av att denna bok är högst personliga minnesanteckningar som endast är författaren till gagn. Ibland skymtar viss självinsikt fram. Jercy Einhorn ifrågasätter hur hans hustru Nina någonsin kunde falla för en sådan nonchalant och omogen egocentriker som Jercy. Men i nästa andetag visar han att han ser på sig själv på ungefär samma sätt som han en gång gjorde. Han berättar om sina dygder, han skriver detaljerat om sitt vilda kärleksliv (till och med då han och Nina kände varandra och det var uppenbart att Nina "väntade" på att han skulle mogna).

Efter ett tag blir man trött på Jercys rätt banala funderingar kring etik, politik och historia. Han småpotionerar ut veckotidnings visdom på väldigt konstiga ställen i boken och framstår som rätt dryg. Somliga är författare utan att vara medvetna om det (Levi gjorde inga anspråk på att vara författare när han skrev "Är detta en människa"), medan andra önskar att de vore och tvingar fram sina historier med våld. Tyvärr är Einhorn en sådan författare. Mest märks det när Einhorn snuddar vid berättelser som är krutstoft. Jercys hustru Nina är en person man blir väldigt nyfiken på och Jercy lägger ner mycket tid på ömhetsbetygelser för Nina. Men han vägrar konsekvent att berätta mer om hennes historia. Hon är och förblir en bifigur i Jercys berättelse.

Får man kritisera biografier där författaren har överlevt förintelsen? Ämnet är omstritt och den allmäna meningen är att upplevelserna under nazi-tiden Alltid är värda att dokumentera. Men jag ifrågasätter denna uppfattning eftersom jag tycker mig ana ett motiv att motbevisa förintelse-förnekarna och hindra folk att glömma. Ingen skulle förutsätta att alla som var närvarande och på ett eller annat sätt berördes när JFK sköts, måste berätta för att mordet inte ska förnekas. Genom att förutsätta att förintelsen skiljer sig från andra historiska skeenden på detta sätt underminerar man trovärdigheten mer än någon nynazist någonsin skulle vara kapabel till. Det är viktigt att inte glömma, men dåligt skrivna biografier kan göra folk mindre engagerade än de var från början. Nästa frågeställning är om alla människor har rätt att få berätta sin historia. Det är vanskligt eftersom allas historier faktiskt inte är lika mycket värda precis som människor i vårt samhälle värderas olika utifrån vad de presterat, hur de ser ut och vilken förmåga de har att föra fram vad de vill säga. Idag kan kanske alla människor i Sverige ge ut en bok, men det betyder inte att alla kommer bli lästa. En historia är alltså sällan värdefull i sig själv. Vad som betyder något är hur man berättar sin historia.

Det som störde mig mest med denna bok var författarens ointresse för någon annan historia än sin egen. När man som jag, läst Levi blir man varse om hur levande en författare kan beskriva helvetet. Jag är troligen mycket orättvis mot Jercy Einhorn som jämför hans böcker med en legend. Å andra sidan upplever jag frusteration över att ha slösat bort flera dagar på att läsa "Utvald att leva" när jag kunde läst om "Är detta en människa" istället. Jag ger boken en svag tvåa i betyg.

P.S Jercy och Ninas dotter Lena Einhorn har nedtecknat sin mors historia. Den är oerhört engagerande och har också filmats. Lenas bror Stefan Einhorn är också författare som framför allt är känd för sin bok "Konsten att vara snäll" (en bok som jag kanske borde läsa innan jag recenserar fler av Jercys böcker)

Betyg 1

Få böcker har gripit mig så totalt som denna. Det är en berättelse om hur Jerzy Einhorn och hans familj överlevde, samtidigt som ca 6 miljoner judar förintades. Det tog 50 år innan han kunde minnas.

Familjen levde i ghettot Czestochowa i Polen avstängda från världen och de förstod inte först allt som hände, men sakta kröp det inpå dem. Tack vare att Jerzys far Pinkus var en ansedd skräddare så var han behövd i ghettot, för även tyska soldater behöver kostymer och rockar.

"På radion hördes en man med hes, suggestiv röst. Han skriker på tyska att judarna är orsaken till allt elände i världen. Den största faran för Tredje Riket eftersom det är judarna som kontrollerar det internationella kapitalet. Judeproblemet måste en gång för alla lösas, och det är det tyska folkets heliga plikt att göra det".

Jerzy skriver, ”Tyskarna har gått metodiskt till väga för att ringa in judarna. Först registrering - sedan blåvita judebindeln - sedan samlar man judar i ett begränsat bostadsområde – sedan stänger man portarna och avskärmar oss från omvärlden. Allt verkar vara genomtänkt och välplanerat”.

Jerzy och hans familj levde sex år av sina liv i instängdhet, han var nio år när allt började. Folk försvann från ghettot, men familjen Einhorn klarade sig ända till slutet. När det började gå dåligt för tyskarna så fortsatte de ändå att döda judar. De satte in en stor offensiv mot de 6000 judar som var kvar i Czestochowas ghetto. De lastades upp på lastbilsflaken och kördes iväg till den judiska begravningsplatsen. Där fick de klä av sig, blev arkebuserade och kastades i massgravar. Einhorn beskriver hur de ser dem åka iväg och de ropar till dem som står på torget, ”Ni får inte glömma, man får inte glömma”. De som står kvar känner ansvaret, om någon av dem överlever måste denne berätta vad vi alla bevittnat denna dag.

Det är det Jerzy Einhorn nu gör i denna bok och han gör det på ett lugnt och lågmält sätt. Han beskriver det han såg, men han har svårt att tala om vad han kände. Han gör ett porträtt av sig själv och sitt liv, där han inte förskönar något och då inte heller sig själv.

När kriget är över vill han egentligen vara kvar i Polen, men förföljelsen mot judar fortsätter. De är inte säkra, så när han och några studiekamrater, inräknat hans blivande fru får chansen flyr de till Sverige. Hans föräldrar hamnar i Kanada. Här i Sverige börjar en annan kamp, en kamp att få stanna och till slut bli svensk medborgare. Jerzy skriver”, Ingen väljer att bli flykting frivilligt”. Gilel Storch kom att bli dem till stor hjälp, en man som hjälpte många flyktingar.

Allt är mycket metodiskt beskrivet i långsam takt, man hinner smälta orden. Deras varma samhörighet i familjen går som en röd tråd genom hela berättelsen. Hur föräldrarna ville sina barns bästa men också kärleken mellan föräldrarna. Samtidigt känns det en spänning, man vet inte vad som ska komma härnäst. Det är hårda livsöden, och som alltid kan man inte förstå hur det här överhuvudtaget kunde hända.

I efterordet försöker Einhorn förklara vilka judarna är. Hur förföljelse kan påverka en individs syn på sig själv, dess identitet. Det kan skada för livet eller göra dem starkare. Det kan leda till skam och förnekande, eller till att grupptillhörigheten stärks. Han funderar även över vem och vad som kunde förmå det tyska folket att systematiskt genomföra ett folkmord på judar, zigenare och även sina egna handikappade.

Det känns mycket bra att läsa efterorden, då allra helst om judarnas historia. Den här romanen där Jerzy Einhorn beskriver sitt liv har gett mig kunskap, och vem kan inte ge det bättre än någon som upplevt krigets fasor. En mycket läsvärd bok.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En fin och mjuk biografi, som skildrar en fruktansvärd tid som jude i Polen under 2:a världskriget. Einhorn ger oss ett litet hopp om att det finns värme och glädje i vår "fruktansvärda" värld.

Betyg 4

Fantastisk stark och välskriven bok!

Betyg 5