På ett barnhem håller tre föräldralösa barn på att bli ihjäl terapeftade och beslutar sig för att rymma iväg. En iskig vinterdag går de till sjöss på en hemgjord flotte. De går på grund ute på Möddan (en ö av lera) och där skulle de gått en säker död till mötes om det inte hade varit för flickebarnet Himla Ögon.

Är det här verkligen samma författare som skrivit den underbara ungdomsboken; "Han hette Skelling"? Var det före eller efter han fick ett slag i bakhuvudet med en hammare? Jag måste säga att jag blev besviken men också oerhört förvånad över hur dålig den här boken var mot den första jag läste. Här möter vi alltså Himla Ögon med simhud mellan fingrarna, ett mystiskt helgon som grävs fram ur leran och barn som når självinsikt genom, ja, det vette sjutton. Boken är inte trovärdig på något som helst vis och verkar inte heller ha något syfte. Språkmässigt har jag inget att anmärka på, mer än att Himla Ögon pratar på ett mycket konstigt och ogrammatiskt sätt, som inte får en förklaring i boken, och gör den om än mer outhärdlig att läsa. Jag ger denna bok en etta.

Betyg 1