Hur kan man göra världen till en bättre plats att leva i - en värld av ett flertal förtryckande strukturer mot olika grupper i samhället? I "Foxfire - en tjejligas bekännelser" ligger fokus på att uppnå ett jämställt ideal genom aggressivitet och förnedring.
"Foxfire - en tjejligas bekännelser" är ett ode till systerskapet. Romanen handlar om ett gäng tonårstjejer som bildar en grupp i syfte att motverka patriarkala strukturer och stå upp för alla kvinnor - för "om det inte hade hänt henne, kunde det hänt dig". Vad som i början är en själsstärkande sektliknande gemenskap, blir med tiden en aggressiv liga som inte skyr några medel för att uppnå rättvisa.
Det är svårt att definiera rättvisa, eller kanske det snarare handlar om att det är svårt att hitta rättmätiga medel att på egen hand skipa rättvisa? I romanen tar gänget saken i egna händer, de ställer sig över lagen och skapar istället sina egna lagar; men har ändå moralen på sin sida när de hämnas männen som sett sig berättigade till att ha utnyttjat kvinnor.
Vad jag dock reagerar på är att jag automatiskt väljer att felsöka. Försöker hitta felen i gruppens bejakande av våld, försöker försvara och tänka att alla män inte är onda, försöker nyansera det hela. För obehagligt blir det när man tycks se kvinnofientliga maktimpulser hos alla av det manliga könet. Samtidigt som det finns ett synliggörande värde av de patriarkala strukturerna genom handlingarna, fallerar på sätt och vis syftet genom våldet. Att vara arg och aggressiv får folk att stanna och lyssna upp, men samtidigt kommer man inte ses som bättre än sin motståndare. Men det är i alla fall där kraften finns, kraften i att ta upp kampen, kampen om en bättre värld.
”Foxfire – en tjejligas bekännelser” är en intressant uppväxtskildring som återger tonårstiden på ett träffande sätt. En tid när man distanserar sig från de vuxna som aldrig förstår en och som man heller inte vill förstå, en tid när man försöker hitta sina egna vägar, en tid där idealismen föregår realismen.