Ett krig är inget abstrakt, varje människa som blir inblandad i kriget får ett eget Krig. Ett krig som inte alltid tar slut med det officiella krigslutet. Försoningen och den verkliga freden kräver ett personligt åtagande från varje inblandad och om detta handlar Bariccos senaste roman, "Utan blod".

Efter kriget bosätter sig en bödel ute på landsbygden med sina två små barn. De tre män som kommer till hans hus, kommer för att hämnas och döda mannen. Därefter ska de få frid och gå vidare med sina liv. Vad de inte räknat med är att mannen har sina oskyldiga barn med sig. Nu kan inte deras rättvisa skipas, om de inte själva utsätter de oskyldiga barnen för samma ondska som de själva kämpar emot. Sexåriga lilla Nina ligger i en jordhåla och hör männen döda hennes far och lillebror. Hon hör dem leta efter henne och ett fasansfullt ögonblick blickar hon in i Titos ögon. Tito är den yngsta av männen, och av orsaker han inte kan förklara väljer han att gömma flickan och därmed skona hennes liv.

Många år senare när Tito är runt sjuttio år möter han Nina igen. De två tvingas konfrontera Kriget - som i deras fall, aldrig tagit slut.

Om Ninas liv och hennes inblandning i hennes fars mördares öden får vi egentligen inte veta något definitivt. Det kan vara, som Tito tror och fruktar, att Nina är ansvarig för hans kamraters död och har för avsikt att döda också honom. Men det kan också vara så att allt är samman-träffanden, och att deras möte är en möjlighet att försonas med världen och varandra.

I denna roman konfronteras vi med krigets idé, människors dubbelhet, skulden och ansvaret varje människa har för sina handlingar. Berättelsen väcker många tankar och känslor till liv. Tyvärr har inte Baricco lyckats förvalta sin idé väl. Denna historia som är djupt psykologiskt får ett slarvigt och orealistiskt slut. Författaren påbörjar sidohandlingar som för fokuset bort från huvudhistorien. Trovärdigheten svajar påtänkligt när Nina och Tito går till sängs och allting blir bra igen. Å andra sidan är dialogerna stundtals genialiska. Men det är också därför jag blir så besviken. En så bra bokidé förlorar allt när författaren inte behärskar att berätta den till fulländning. Av dessa skäl ger jag romanen endast ett medelgott betyg.

Betyg 3

Med en närmast otäck språklig precision berättar Baricco denna nästan filmiska historia om hämnd och försoning.

Denna korta roman (98 sidor) är som sagt i högsta grad filmisk och liknar inledningsvis en skapelse av regissören Quentin Tarantino: Tre män anländer i bil till en ödsligt belägen gård för att där utkräva hämnd för illgärningar som begåtts under ett nyligen avslutat inbördeskrig (gissningsvis det spanska inbördeskriget 1936-1939). Väl anlända till gården utkräver de en ytterst skoningslös vedergällning gentemot en tidigare bödel, som numera dragit sig undan civilisationen med sina två små barn. I utkrävandes stund hamnar sonen i vägen för männens våld och skjuts i stycken med ett maskingevär. Gömd under golvet tvingas den sexåriga dottern, Nina, lyssna till den brutala avrättningen och innan männen beger sig av från brottsplatsen upptäcks hon av Tito, den yngste av mördarna. Tito förblir dock tyst inför åsynen av den uppskrämda flickan och Ninas liv skonas. Detta är bokens första del - hämndens. I den andra delen berättar Baricco istället om hämndens motsats - försoningen.

Denna, den andra delen av boken, utspelar sig på ett café ungefär femtio senare när Nina sökt upp Tito, den man valde att skona hennes liv en kväll för länge sedan. Den tid som förflutit mellan berättelsens nu- och dåtid kan läsaren bara ana sig till med hjälp av det stundtals raffinerade samtalet dem två emellan.

”Utan blod” är enligt mig en berättelse om hur kriget formar och förstör människor långt efter att fredsfördragen har undertecknats. Men det är samtidigt en vacker och hoppingivande redogörelse över hur förlåtandet gör försoningen möjlig. Greppet att dela berättelsen i två tidsmässigt separerade delar – mellan dåtid och nutid – är finurligt och utgör tillsammans med det hänförande språket och den intressanta ramhandlingen bokens stora förtjänster. Men det finns tyvärr några smärre svagheter inbyggda i berättelsen också. Vad jag främst åsyftar är att trovärdigheten mot slutet får sig några törnar. Det korta återgivandet av Ninas uppväxt blottar exempelvis några oväntade logiska motsättningar. Men detta utgör endast smärre skönhetsfläckar och påverkar inte helhetsintrycket mer än nämnvärt.

Betyg 4