Ibland är det konstigt.
Ingenting i Solstads historia "T. Singer" är anmärkningsvärt, egentligen. Ändå blir romanen - slutprodukten - anmärkningsvärd. Kanske beror det på författarens fullkomliga utnyttjande av romanformen. Historien han producerat passar så utomordentligt väl för att vara en roman... och endast en roman. Ofta kan man ju för sin inre syn "se" en film spelas upp när man läser, men i fallet "T. Singer" är det omöjligt. Jag kan inte tänka mig att den kan bli en pjäs heller. Inte kan den förkortas till novell heller.
Nej, formen, och språket, är den absolut största behållningen för mig. Ingen kapitelindelning, vilket gör att alla händelser liksom flyter in i varandra. Händelser, som inte alltid har med varandra att göra, åtminstone inte i förstone, glider omärkligt in i varandra, precis som i livet självt.