I denna gripande roman berättas två historier fristående från varandra för att sedan sakta men säkert föras närmare varandra till upplösningen. Den ena handlar om Maj-Britt, en mycket överviktig kvinna som inte har varit utomhus på åratal. Hon bär på skamkänslor från en religiös uppfostran. Dessutom lyckas hon skrämma bort varenda människa ur hemtjänstpersonalen eftersom hon är så elak och bitter. Men så kommer Ellinor från hemtjänsten, och hon vägrar sluta dyka upp trots alla Maj-Britts försök att få henne att sluta komma. Den andra historien handlar om Monika, arbetsnarkoman och läkare som bär en skam över att hon inte räddade sin bror ur en eldsvåda för många år sedan. Hon känner sig ofta otillräcklig, och förväntar sig alltid att folk ska komma på att hon inte duger.
Bokens röda tråd är som titeln svallar om just skam och otillräcklighet, och hur de två figurerna tampas med sin egen skuld och skam. Den psykologiska människoskildringen kryper verkligen under skinnet på en, och jag känner verkligen med de två kvinnorna. Man lever med i berättelsen till den grad att man sitter och lider med dem. Detta är inte något som sker speciellt ofta när jag läser böcker, men i det här fallet känner jag verkligen med de två kvinnorna och det är så jäkla spännande att följa deras liv och de val de gör.
Summan av kardemumman blir helt enkel att detta är en av de bästa böckerna jag läst i år.