Adolf Hitlers far hette Alois och var tulltjänsteman. Han ansågs vara en reko karl som skötte sin familj och sitt arbete med precision. Men han var också hetlevrad och kunde dricka för mycket (vilket Hitler själv bittert betonar i sin biografi "Mein kampf"). Hitler hade en mycket bättre relation till sin mor som han höll av djupt. Klara var helt ung när hon träffade Alois och äktenskapet var troligtvis inte särskilt lyckligt. I hushållet fanns Adolfs halvsyskon men också moster Johanna, som var sinnesstörd och vårdades i hemmet.

Dessa enkla fakta måste utgöra grunden i en historia om Hitlers barndom. Därtill krävs självklart (eftersom ämnet är provocerande och svårforcerat) ett grundläggande syfte med pjäsen/romanen/novellen. Att bara skriva en pjäs om Hitlers barndom utan någon vettig avsikt skulle enligt min mening enbart vara moraliskt förkastligt. Det skulle vara en desperat handling av en dramatiker som vill ha uppmärksamhet- positiv eller negativ, det kan kvitta.

Niklas Rådströms avsikt med pjäsen "Hitlers barndom" bygger på psykoanalytikern Alice Millers tankar och ideér om hur barnets uppväxt påverkar den vuxnes handlingar. Miller hävdar att Hitlers barndom var så fruktansvärd att hans inre barn dog. Därav förintelsen och därav Andra världskriget, därav förföljelser av vanliga människor som trodde och tänkte annorlunda än den nazistiska övermakten.

Rådström har alltså anammat dessa tankar. Och givetvis är det svårt för mig att recensera en bok som bygger på ideér som jag tycker är idiotiska. Men bortsett från min syn på pjäsens innehåll betvivlade jag Rådströms knapphändiga uppgifter om Hitlers barndom. Författaren bygger sin pjäs på beskrivningar som inte anses vara tillräckliga eller respektabla bland historiker. Han målar ut porträtt, långt över gränserna för historiska fakta. Hitlers far blir här tyrannen som omintetgör barnets möjlighet till lycka. Med sitt storartade svammel krossar han barnet och tvingar honom att bära fram sin skam och utnyttja sitt hat för att överleva. Hitlers mamma blir i sin tur den tysta undersåten som bryr sig mer om sitt eget bästa - än om barnets. Moster Johanna, står för det fula och otäcka och kväver Hitler med sin galenskap. I sin tragiska vardag skapar Hitler en låssasvän i "Juden" som blir målet för alla Hitlers undertryckta känslor. Rådström fråntar Hitler hans ansvar och upprätthåller rådande myter. Att göra alla Hitlers offer till ”Juden” är att upprätthålla en fasad som berättar att Hitlers fiender och offer enbart var judar. Den digra grupp av homosexuella, handikappade, religiösa, politiskt oliktänkande tenderas att glömmas bort.

Hade pjäsen enkom handlat om ett barn som blir offer för vuxnas ondska hade den antagligen inte väckt starka känslor. Det provocerande ligger i att författaren påstår att Hitlers barndom formade honom till det han blev. Sammanfattningsvis betyder det att författaren faktiskt fråntar Hitler ansvaret för händelserna under hans regim. Vidare måste man vara medveten om att beskrivningen av Hitler som ett monster eller offer egentligen är olika sidor av samma sak. Man förenklar för att försöka förstå och förklara Hitlers handlande. Detta anser jag vara fel. Aldrig blir Hitlers skuld så stor som när man ser honom som en vanlig människa. En människa som självklart genomsyrades av sin samtid och sin uppväxtmiljö – men som framför allt var ansvarig för sitt liv och sitt handlande, liksom du och jag är det!

Slutligen vill jag betona att det låga betyget inte bara beror på pjäsens grundläggande idé, eller dess dåligt underbyggda källkritik. Betyget syftar också på språket i pjäsen som är inte trovärdigt. Barnets tankar skildras visserligen bra men språket känns för komplicerat och gör att läsupplevelsen blir störd. När jag läste vissa delar av pjäsen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Språket är så pretto att man får gåshud. För att riktigt sätta läsaren in i vad jag syftar på ska jag nu citera en bit ur boken; ”Scen 9”
Fadern:
Jag rusar mot pojken för att slå honom.
Adolf
Jag sitter i en sådan barnstol som gör att jag egentligen inte kan röra mig.
Fadern
På bordet står skålar med ord och jag tvingar hela tiden pojken att äta. Ta skäppan full.
Adolf
Jag försöker hämta andan mellan orden. Ta skäppan full.
Fadern
Jag tvingar honom att äta ord för ord. Hanen är galen.
Adolf
Jag håller på att kvävas. Hanen är galen.
Fadern
Dum född, dum ska bli.
Adolf
Far suckar uppgivet. Dum född, dum ska bli.
Fadern
Jag trycker ner en sked i halsen på pojken. Far upp i dagen.
Adolf
Jag flämtar, försöker skrika men håller på att kvävas. Far upp i dagen.

Betyg 1

Elegant sågning!
Niklas pappa, Pär, var däremot en lysande novellförfattare!