Fristående fortsättning på första boken om smulsystrarna. My lever sedan en tid i trygg tvåsamhet med stora kärleken Barbro, kallad Bob. I början blomstrar både umgänge och kärleksliv med ständigt festande och tumlande i sänghalmen. Men vardagen smyger sig på, sexlivet stagnerar och de är snart lika tråkiga som ett heteropar. De börjar fundera på att ta in förstärkning, en trekant är kanske lösningen. Det visar sig inte vara helt lätt att hitta en lämplig kandidat, men så dyker en gemensam bekant upp, ett gammalt ex till bägge. Det är okej att vara med andra bara man gör det tillsammans och svartsjuka är något som bara drabbar heteropar. Är man bara öppen nog går allt bra. Eller...?
Trekant kallas för "en rapp och underhållande relationsroman". Och visst försöker författaren vara rolig och rappa i käften är tjejerna absolut. Men i början suckade jag mest, berättelsen var flamsig, pubertal och faktiskt grabbig. Inte direkt det man förväntar sig av en feministikon och riksflata som Lodalen. Jag tänkte att jag läser väl vidare så kan jag såga den jäms med fotknölarna sen. Men så börjar det hända saker och mer allvar smyger sig in. Några smulsystrar vill skaffa barn, vilket inte är så lätt för lebbor, och tvåsamhet (eller tresamhet) i gayvärlden är ingen idyll trots krampaktiga försök att framställa det så utåt. Författarens självironi och den vändning berättelsen tar i slutet lyfter boken till hyfsad nivå och den är klart läsvärd. Fast de som inte tål lesbiskt sex och runda ord kanske ska välja något annat. Boken är från 2005 och det förklarar kanske Lodalens behov av att chockera. Det biter inte lika bra idag kan man säga...