Boken handlar om en serie mystiska händelser på den stora operan i Paris som förklaras med en viss fantom, vilket ingen allvarligt tror på. Sångerskan Christine Daaé är övertygad om att det är musikens ängel som talar till henne i hennes loge och de nya operadirektörerna tror att det är billiga skämt som de före detta ägarna står för.

Enkelt sagt så utspelar sig ett triangeldrama; Raoul de Chagny älskar sin barndomsvän Christine som älskar honom tillbaka, men vågar inte erkänna det eftersom fantomen är fruktansvärt svartsjuk.

Författaren själv är övertygad om att fantomen på operan faktiskt har existerat, vilket han tydligt säger i förordet. Han hävdar att med sådana bevis som han fått tag i finns det ingen tvekan om saken. Hela boken är rekonstruktion av verkliga händelser. Det faktum att författaren tror på historien trodde jag skulle göra boken mer intressant; ändå är det en sliskig roman där Leroux tar i allt för mycket för att man ens ska överväga att tro på berättelsen.
Den bästa delen är de tre kapitel mot slutet som inte ens är skrivet av författaren utan är ett vittnesmål från en person som påstår sig varit i fantomens hem i operakällaren.
Ganska välskriven vissa delar, men boken lämnar mig likgiltig.

Betyg 3

Ok, jag var yngre och mer romantiskt lagd när jag senast läste Fantomen... Men jag tänker hålla fast vid att jag älskade den! Levde mig in med liv och lust och greps av såväl människoödena som de skickligt vävda intrigtrådarna.

Vill kanske inte läsa om den idag, då jag tror att det skulle innebära en viss besvikelse. Bättre då att behålla minnet av en stor läsupplevelse!

Betyg 5

En fin kärleks-/spökhistoria som bjuder på både själ och smärta. Jag läste den även i min ungdom och tyckte att den var bättre då än nu. Nu läste jag den i syfte att jag ska se musikalen. Det ska bli ett stort nöje!

Betyg 3