Kanske min absoluta favoritpjäs. Den fångar essensen i Samuel Becketts genialitet och spelar med sin enkelhet driven till vansinnets gräns och träffsäkra dubbelprojicering av bisarr humor och nattsvart alvar på själva existensens nerv. Att framhäva det absurda är nödvändigt för att ge en förklaring för den oinvigde, men i stunden är I väntan på Godot sällan obegriplig. För mig har den snarare en tydlighet som träffar rätt i magen. Två luffare som står för mänskligheten väntar på Godot. Det vet inte varför de väntar på honom, vad de egentligen vill ha av honom och med allt mindre säkerhet om han verkligen kommer över huvudtaget. Dessutom möter vi Pozzo och Lucky, ett märkligt par bestående slav och slavägare. När Vladimir frågar Pozzo vad den stackars utslitne Lucky bär i väskorna svarar han sand.
Liksom i många andra av Becketts pjäser fins en känsla av en kusligt oupphörlig dramatisk struktur.Saker och ting glöms ideligen bort, vi är omgivna av dimma. Ett ställe som på ett ruggigt bra sätt samanfattar den här biten och samtidigt öppnar upp för andra djup är detta
- When! When! One day, is that not enough for you, one day like any other day, one day he went dumb, one day I went blind, one day well go death one day we where born, one day we shall die, the same day, the same second, is that not enough for you?
Det fins möjlighter till en tredje akt och ännu en. När vi har lämnat scenrummet fortsätter Didis och Gogos väntan någonstans i ett rum inom oss själva.
Att Godot aldrig dyker upp är en förutsättning för dramats gång som de flesta som hört talas om pjäsen känner till. Ändå trollbinds vi i uppåt 3 timmar. Allegorierna är många och självklart öppnar varenda replik för ändlösa analysmöjligheter. Men det är främst dramats direkthet och känslomässiga igenkänningsfaktor som gjort den tillgänglig och älskad av en så stor skara människor. Becket säger oss inte att livet är meningslöst. Han mediterar över tomheten och väntandet och låter oss kliva in i det tillståndet av existens för att stanna där en stund.