"Väktare" är en av de absolut bästa böcker Dean Koontz skrivit. Nyligen läste jag om den efter att ha läst den för första gången ett par år tidigare. Och faktum kvarstår; den är fortfarande så otroligt spännande och underbar!
Någonstans i USA:s avlägsnare delar finns ett hemligt forskningslaboratorium. Där har vetenskapsmän lyckats med något de länge jobbat med; på genetisk väg forska fram två olika varelser. Den ena tillgiven och kärleksfull och den andra grym och blodtörstig. Båda har lyckats rymma...
En dag när Travis Cornell, som tycker sig haft sin del av lidande genom åren, är ute i skogen för att jaga vilt, hittar han en sargad golden retriever som senare visar sig kunna kommunicera med människor via bilder och telepati. Hunden döps senare till Einstein av förklarliga skäl. Nora Veron är den andra huvudpersonen i den här boken. Hon har uppfostrats av den numera döda Tant Violet, vilket har resulterat i att hon blivit en grå gammal mus, som inte oftare än nödvändigt beger sig utanför husets trygga väggar. Men när hon träffar Travis förändras hennes liv för alltid. Förbindelserna blir starkare mellan de tre som funnit varandra, men någonstans ute finns Einsteins mordiska "bror" som letar efter honom. Han vill inget hellre än att döda hunden och hämnas på den mänsklighet som givit honom livet.
"Om man korsar Lassie och E.T., lägger till en bit varulv och en droppe Gudfadern så får man en del av ingredienserna i den här boken." Så står det på framsidan av mitt exemplar av "Väktare". Och visst stämmer det!
Koontz har skrivit en bok som gör att man som läsare verkligen blir engagerad i berättelsen och människor. Boken är så fängslande och medryckande, ja helt fascinerande att man inte kan göra annat än att älska den! Han lyckas gestalta kontrasten mellan ont och gott på ett väldigt bra och hänförande sätt. Väktare är till skillnad från de flesta andra Koontz-böcker inte lika skrämmande, även om den handlar om oförklarliga ting. Jag är avundsjuk på dem som har den här boken oläst... Vilken läsupplevelse som väntar dem! Det dröjer nog inte länge förrän jag blir sugen på att läsa "Väktare" igen...