I den femte boken i serien har Jill övergett Rhodry för att studera dweomer hos mästaren Nevyn. Rhodry lever sitt liv som gwerbret, tillsammans med sin familj, och utför sitt värv väl. Dock börjar rastlösheten göra sig påmind, och att han är till hälften alv gör att han inte åldras på samma sätt som sina deverrianska landsmän. När man inte längre kan skilja honom från hans 25-årige son, börjar pratet komma igång...
Jill dyker upp i Rhodrys liv efter alla år, och trots att han chockas av att se hur hon åldrats är återseendet honom kärt. Tillsammans med Salamander iscensätter de Rhodrys död, för att hindra att spekulationerna kring Rhodrys brist på åldrande ska leda till att någon inser att han trots allt inte är en Maelwedd. Hans son får äntligen ta över efter sin förmodat döde far, medan Rhodry rider västerut för att slå följe med sin riktige fars folk, alverna Elcyion Lacar.
Här får vi också stifta närmare bekantskap med dels Nevyns lärling Aderyn, som slagit följe med alverna, och dels med alvernas egen dweomerkvinna Dallandra. Dallandra får på märkligt vis kontakt med Väktarna, en samling väsen i skugglandet som då och då ingriper och hjälper alverna på olika sätt, men som också ställer till det för dem. I Väktarnas land löper tiden annorlunda, så när Dallandra tror sig varit borta ett par dagar, har hon varit borta i hundratals år, och hennes unge älskare Aderyn har blivit gammal och grå.
Det här är återigen en oerhört fängslande berättelse från det magiska landet Deverry. Karaktärerna är färgstarka och viljestarka och kastar läsaren in i det ena halsbrytande äventyret efter det andra. I den här boken upplevde jag för första gången att det var svårt att hålla reda på vilken tidsålder man för stunden följer, och det kändes stundtals som om man fick lära känna en ny karaktär alldeles för kort, bara för att sedan kastas vidare in i nästa del av historien. Fortfarande är det dock en fantastisk läsupplevelse, med en värld rik på mytologi, magi, saga och hjältedåd. Rekommenderas varmt till alla fantasyvänner!