Muminpappans memoarer var faktiskt väldigt underbara. Det handlar om äventyr, faror och små trevliga stunder. I trygg Tove Jansson-stil. Visst hade Muminpappan en trevlig ungdom. Och jag kan precis se allting framför mej. Den japanska tv-serien förföljer mej. Dessutom råkade det sej så att jag just förra veckan såg ett avsnitt som var från Muminpappans memoarer...

Ja, och till slut blev ju Muminpappan nöjd med att slå sej ner med sin underbara Muminmamma. Det var ju det boken handlade om: vägen till det stabila livet (eller hur man nu borde uttrycka det).

Betyg 5

En mysig barnbok. Jag gillar den lite vemodiga stämningen.

Betyg 3

Jag tycker att denna bok är rolig och trevlig.
Muminvärlden är verkeligen en värld jag trivs i och boken äör samtidigt rätt spännande.

Betyg 4

mysig bok, men känns lite som en mellanbok i serien.

Betyg 3

"Muminpappans memoarer" från 1968 är en omarbetad version av "Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv" från 1950 och är den fjärde boken om mumintrollen.
Muminpappan känner att han måste skriva ner sina erfarenheter från sin ungdom där han slår följe med dels Snusmumrikens pappa Joxaren och Sniffs pappa Rådd-djuret. Här dyker även lilla My upp för första gången.
En helt okej barnbok, men inte i samma klass som de andra i serien.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Vilket äventyr!

Betyg 5

Muminpappan är en av mina favoriter efter det här.
Rolig, med mycket ironi.
Men...
Barnbok?

Betyg 3

I Muminhuset finns en salongsprydnad föreställande en spårvagn. Spårvagnen är gjord i sjöskum och var en gång en vinst i ett lotteri som hade anordnats av en kung i samband med att han skulle fylla 100. Mumintrollets pappa känner sig orolig över att hans familj ska glömma alla intressanta historier om hur det var när han var ung. Han beslutar sig därför att skriva ner dem och ge ut dem, så att hela Mumindalen kan läsa om dessa. Språket som Mumintrollets pappa använder sig av är ansträngt och knastertorrt. Det går med andra ord trögt att läsa, medan det istället flyter på riktigt bra i de små avbrott där Tove Jansson (utan att spela rollen som Mumintrollets pappa) berättar om vad som händer vid varje tillfälle då Mumintrollets pappa läst eller rättare sagt ljugit färdigt ett avsnitt.

Betyg 3

I den här tredje boken om Mumintrollen väljer Tove Jansson att istället för sig själv låta en av figurerna agera rollen som författare. Det är boken om hur det var innan Mumintrollets pappa bildade familj som hon på detta sätt försöker återge. Språket är ovanligt tungt och knastertorrt med tanke på att detta egentligen är en barnbok. Äventyren som han berättar är med mina ögon sedda överdrivet vilda och där jag personligen tror att han överdriver en del. Runt dessa memoarer finns också en ramberättelse som börjar med att Mumintrollets pappa fått sig en grundlig förkylning och med det känner sig rastlös. Det är då som Mumintrollets mamma kommer på idén att han ska skriva en bok.

När Mumintrollets pappa berättar inleder han med hur viktigt det är att stjärnorna står i rätt förhållande till varandra när man föds. Detta känns lite grann som flum i mina ögon, men för Mumintrollets pappa verkar det vara av stor betydelse. För om han hade fötts tidigare eller senare hade han varit någon helt annan. Hur som helst så är hans entré till den här världen allt annat än storlagen. Han anländer i en torgpåse till ett barnhem som drivs av en hemul.

I Mumindalen finns fler invånare där vi hittills inte känt till deras föräldrar. Men här plötsligt avslöjas Snusmumrikens hemlige fader Joxaren och att Snusmumriken i sin tur även är besläktad med Lilla My. Vi får också reda på det lilla djuret Sniffs båda föräldrar och att dessa båda precis som barnet är glada över att äga saker. Vi får också lära känna Sniffs farbror. Han heter Fredriksson och är uppfinnare. Men framför allt får vi vara med om en seglats där besättningen får vara med om vilda stormar, en räddningsbragd av det onödigare slaget och där den som räddas råkar vara en moster till den hemul som var föreståndare på det barnhem dit Mumintrollets pappa en gång anlänt, en invasion av klibbiga djur som lyckas rädda besättningen från sin oönskade gäst samt ett möte med ett moln av det mer ovanligare slaget innan de lägger ankar vid en ö där dess självhärskare firar sin hundraårsdag med en överraskningsfest.

Det här är en rätt onödig bok och det med tanke på att det som sker här är mer eller mindre släktforskning och något som främst intresserar den som är nörd på invånare ur Tove Janssons sagovärld, vilket inte jag är. Och om jag då skulle ge ett skäl till varför jag och alla andra måste läsa denna är väl i så fall för att få vara med om Lilla My och hennes debut.

Betyg 2