Rodion Romanovich Raskolnikov är en fattig student som bor i ett kyffe i Sankt Petersburg. Han är skyldig en panttlånerska pengar och vi möter honom när han leker med tanken att döda henne. Efter att han begått mordet blir han gradvis medveten om konsekvenserna av hans handlande. Boken utspelar sig de feberrusiga dagarna efter morden.
Dostojevskij ställer den centrala frågan, om människan formas av sin miljö, eller om hennes historia är ödesbestämd. Tvingar fattigdomen, det hårda studentlivet och svälten fram mördaren i Raskolnikov? Eller är han predestinerad att bli mördare under vilka omständigheter som helst? Vi följer Raskolnikovnär han gradvis når insikt i vem han är och hur han ska förhålla sig till det brott han begått. Raskolnikov erkänner för sig själv att morden inte var nödvändiga. Tvärtom var dom en lek med ödet. Raskolnikov känner sig osårbar, när han leker med tanken att begå brottet, han har inte räknat med de faktiska följderna av ett mord, mer än ytliga detaljer (hur han ska kunna dölja sin roll i det hela), Raskolnikov speglar sig i sin föreställning om omvärldens reaktioner. Hur mycket av hans föreställningar som är faktisk realitet är svävande. Raskolnikov föreställer sig samvetet som något borgligt och lite skamligt. Berättelsen utspelar sig i Sankt Petersburg som gästas av revolutionära ideer och ideal. Raskolnikov tror sig rationellt kunna försvara sina handlingar, men inutiativt kan han inte hantera dem. Gapet mellan vara och bör blir milsvitt. Raskolnikov är kall och oberäknelig men samtidigt inte helt låst i sig själv. Han är ung och behöver fortfarande gensvar från omgivningen. Helst av allt vill han bli betraktad som ett unikum, ett geni som liksom Napoleon går över lik för att genomföra sin vision. En del av honom ser sig förmer än andra, men en annan del av honom är likgiltig. Denna del vill inte ens försvara sina handlingar. Det enda brott som existerar är att bli påkommen, för mord i sig är en ganska trivial historia.
Det enda som kan förlösa Raskolnikov är kärleken. Men för att bli förlöst av kärlek måste man också kunna älska, vilket Raskolnikov är oförmögen till och frågan är om Raskolnikov faktiskt ägde den förmågan - ens innan mordet.
Är Raskolnikov en god människa som utför onda handlingar, eller är han en ond människa som utför goda handlingar? Det finns fortfarande godhet i Raskolnikov, och detta är bara en av de många faktorer som gör berättelsen levande. Samtidigt är den empati som Raskolnikov kan känna på ett väldigt ytligt plan. Han kan inte ta in att han inte utgör navet i alla andra människors liv. Allting tycks kretsa kring honom, varje uttalande, varje handling är riktat mot honom, kring honom. Raskolnikovs relation med Katarina och hennes man, och senare med Sonja har troligen sitt ursprung i Raskolnikovs vilja att "sona" sitt brott. Samtidigt leder denna hjälp han erbjuder till en väg av verklig försoning.
Jag fick en riktigt skön insikt av "Brott och straff". Tunga författare behöver nödvändigtvis inte vara svårlästa. Trots att "Brott och straff" är en riktig tegelsten till bok är den överraskande lätt att läsa och spännande precis hela tiden. Trots att Raskolnikov inte är någon sympatisk människa fångar författaren upp läsaren genom att fokusera på kärnfrågan, vad det innebär att vara människa. Författaren lyckas också levandegöra "bikaraktärerna" i boken. Det är nästan smärtsamt att skiljas från dem när sista bladet blivit läst. Varje person i boken har skapat sig ett eget litteratur hjärterum. Dostojevskij förför inte sin läsare - han attackerar och förtär. Han åt mig till frukost, lunch, middag och senare till frukost en gång till. Det gick följaktligen fasligt snabbt att bana igenom en av världslitteraturens populäraste verk. Som väntat får boken en stark femma i betyg. --------------------------------------------------------------------------------
Tillägg om funderingar kring böcker inspirerade av Dostojevskiljs "Brott och straff". Det finns många böcker som behandlat samma tema, mer eller mindre bra. En av de böcker jag inte helt insett vara så till den grad påverkad av "Brott och straff" var Brett Easton Ellis "American psycho". Liksom i "Brott och straff" handlar denna om en perverterad yngling som tycker sig stå över samhällets lagar och drivs av en önskan att utmana dem. Både Raskolnikov och Bateman har förtärt kunskapens äpple och är så som gudarna, de kan förinta och skapa. Agatha Christie har skrivit 70-romaner om denna mördare, men Dostojevskij och senare Ellis lyckas faktiskt låta läsaren gå in i mördaren och betrakta värdlen ur hans fördömda ögon. Men medan Ellis historia är en berättelse om samhällets förfall bearbetar Dostojevskij människans vara och hennes eventuella frälsning. Ellis bok är tidsbunden, men "Brott och straff" tidslös. Förutom "American Psycho" (som jag tycker är väldigt bra) finns det klockrena paraleller också i svensk litteratur. Nu tänker jag särskilt på Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", men även Lagerkvists "Barabbas" behandlar samma ämne - utifrån annan vinkel, på ett lysande sätt. Med dessa små noteringar avslutar jag härmed bokbabblet.....