Debutanten Bakhtiari har velat förmedla ett budskap. "Ingen människa är enkel, ingen kan stoppas in i ett fack, man kan inte sätta stämplar på människor. Alla är mångfasetterade och helt enkelt - människor." Ungefär. Och det blir i "Kalla det vad fan du vill" övertydligt.
Allt blir övertydligt. Författaren vill så gärna berätta om hur det egentligen är. Inte som vi tror. Men vi blir skrivna på näsan. Åtminstone bra nära.
Det är ju oundvikligt att jämföra med Khemiris "Ett öga rött". Men där Khemiris roman har ett driv i berättelsen, ett händelseförlopp som man gärna följer, har "Kalla det vad..." bara en massa snack, fluffiga kringhändelser, som mest bara vill illustrera författarens poäng, den jag redovisat ovan.
Betyget blir tre, men den är svag. Det är Bakhtiaris enastående förmåga att skriva repliker på dialekt (skånska, brytning på persiska, brytning på arabiska, jamaica"engelska") som hindrar det att falla ner till en enkel tvåa.